Delar av helgen har jag ägnat åt Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Inte så mycket att säga om det kanske. Nesser är sig lik: samma lite kvasifilosofiska anslag, samma lätt humoristiska stil, litet grann påminnande om 50-talets pojkdeckare av Sivar Ahlrud-typ faktiskt. Stilen då, inte filosofin bevars. Jag klagar inte, boken är klart läsvärd och ganska perfekt att förtära när man känner sig lite julbordsstinn och glöggfryntlig. Det som gör den värd att omnämnas i denna blogg är att den ansluter sig till en av deckarkonstens mer aparta subgenrer. Låt oss kalla den "sick-bead sleuths", "kommissarier under konvalescens" eller varför inte "indisponerade inspektörer". Det är nämligen så att Barbarotti får sitt uppdrag när han ligger på sjukhus med en bruten fot. Visserligen får han snart åka hem (det är ju i alla fall modern sjukvård vi talar om) och är snart tillbaka på jobbet om än klart förhindrad att utföra nödvändigt fotarbete.
Annat var det förr. Såväl Josephine Teys hjälte Alan Grant (brutet ben) i The Daughter of Time som Colin Dexters Morse (blödande magsår) i The Wench is Dead får ligga kvar på sjukhuset och lösa gåtan i lugn och ro från sjukbädden. Jag kommer på stående fot inte på några mer exempel - någon som kan bidra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar