Visar inlägg med etikett Country. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Country. Visa alla inlägg

måndag 19 oktober 2009

Johannelund, i lördags

I lördags åkte vi hela vägen till Johannelund i västerort för att besöka Läkarmissionens loppis. Vi kom hem med en hel del smått och gott som härmed delvis redovisas. A. koncentrerade sig på porslin o.dyl. och hittade många fina saker. Allra vackrast var nog i mitt tycke denna lilafärgade (burgundröda?) glasskål.


Själv fastnade jag som vanligt länge bland böcker och skivor. Här, till exempel, lite skön alp-country från österikiska Lolita. Ett sällsynt illa valt artistnamn med tanke på det rekorderliga fruntimmer som möter oss på omslaget. En EP på Polydor som bl.a. innehåller dunderhiten Seemann (ni får kolla på Youtube själva om ni inte tror mig!), till det facila priset av tre kronor.
Rätt outhärdlig egentligen, men på ett lite trivsamt sätt.

Tre kronor kostade även denna flexidisc som en gång följde med Bildjournalen 1966. Jag har ju på annat ställe klagat på irriterande gratis-cd:s, men det här är något helt annat. Pekka Langer (!) är DJ och presenterar låtar av Ola & the Janglers, Strangers och Tages. Spelar bra, som det brukar heta.

Bland böckerna fanns många sällsynta svenska femtiotalsromaner, många osprättade, med fina omslag. Besinnade mig dock och lät mig nöja med denna: Knut Nordströms debut Doktor Mirakels medicin. Jag har för mig att jag hört talas om Nordström och med tanke på baksidestexten verkar det ganska lovande. Tre spänn!


Vi avslutade sedan vår förmiddag med att avnjuta varsin lunchbakelse på anrika Pallas i Vällingby Centrum med utsikt mot biografen Fontänen och ett regnigt torg. Oh, ljuva femtiotal!

lördag 3 oktober 2009

No-Show Jones


Håller just på att plöja igenom George Jones självbiografi I Lived to Tell It All, spökskriven av en Tom Carter, som för övrigt verkar specialisera sig just på countrybiografier. Det är ett ganska mödosamt arbete att läsa denna rätt enahanda historia om "No-Show Jones" alla eskapader på fyllan. Glimtvis blir det kul men repetitionerna känns snart tröttande. Mycket practical jokes och anektdoter, men särskilt roligt verkar han inte ha haft ändå. Ibland blir det lite oavsiktligt komiskt (eller tragiskt kanske). Som när han försvarar sig mot anklagelserna att han skulle ha misshandlat Tammy Wynette under deras stormiga äktenskap: -I never beat her (although I slapped her once), and I never shot her or shot at her.
Men då så...

Så mycket om den fantastiska musik Jones gjort handlar det dessvärre inte. Nej, du kan gott glömma här biografin och istället lyssna på den oslagbare sångaren George Jones. Klippet nedan visar She Thinks I Still Care från 1962