Det vore ju konstigt om man i den pågående uppräkningen av filmusikskivor skulle utesluta en av de absolut vanligaste kategorierna i loppisbacken: musicalsoundtracket. Älskad av få men av dessa älskad desto mer! Jag väljer emellertid inte någon av de mer vanligen förekommande, utan Meredith Willsons The Music Man (filmen är från 1962). Det ska sägas med en gång att detta inte är undantaget som omvänder skeptikern. Tvärtom finns här mycket av det klämkäcka och bottenlöst sentimentala som stöter bort många. Men ändå gillar jag The Music Man. Jag vet inte riktigt varför men så är det ialla fall. Kanske är det för att själva handlingen är rätt skruvad. Bedragaren Harold Hill är en skrupelfri affärsman som åker från stad till stad och låtsas vara en musikdirektör med avsikt att hjälpa städerna skapa en fantastisk ungdomsorkester. Han samlar in pengar avsedda för uniformer och instrument, men ungdomarna får inget i utbyte innan han far vidare. När han kommer till River City blir han emellertid kär i stadens bibliotekarie och börjar få moraliska betänkligheter.
Historien utspelas på 1910-talet och musiken ger också stundtals samma lite ålderdomliga intryck som också finns hos t.ex. Randy Newman (jag lovar härmed att ta upp hans musik till filmen Ragtime snart.) Herregud, här finns till och med en livs levande barbershopkvartett!
Exemplet nedan är kanske inte så typiskt men visar ändå på Willsons originalitet. Det är alldeles i början av filmen och inslaget med männen på tåget fungerar som ett slags recitativ ur en opera eller en kör i ett antikt drama, som snabbt ger oss förutsättningarna för historien på ett rytmiskt och tungvrickande maner. Jag slänger också in slagdängan Seventysix Trombones som bonus - försök att få den ur huvudet får ni se.
