Den där flickan i en Cole Porter-sång ...

Miss Otis Regrets av Cole Porter från 1934 är en något oortodox blues. Den handlar om en kvinna som hamnar i trubbel efter mötet med en man. Så långt är allt som det brukar. Skillnaden är att miss Otis är en vanligtvis förfinad societetsdam och historien om hennes levnads sista timmar framförs av hembiträdet. Den verserade och artiga tonen i texten kontrasterar genialt med det olycksbådande innehållet - speciellt gripande är det lakoniska omkvädet: madam …
Den bästa inspelning jag hört av detta mästerverk är Ethel Waters från just 1934. Den finns för övrigt att tillgå till överkomligt pris på en CD från Naxos Nostalgia (avbildad ovan) men annars går det bra att lyssna till klippet nedan. Följ gärna med i texten:

Miss Otis regrets, she's unable to lunch today, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.
She is sorry to be delayed,
but last evening down in Lover's Lane she strayed, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

When she woke up and found that her dream of love was gone, madam,
She ran to the man who had led her so far astray,
And from under her velvet gown,
She drew a gun and shot her lover down, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

When the mob came and got her and dragged her from the jail, madam,
They strung her upon the old willow across the way,
And the moment before she died,
She lifted up her lovely head and cried, madam......
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

Mjölkbudet eller mjölken

I slutet av 40-talet begav sig musiketnologen Alan Lomax till Parchman Farm i Mississippi för att spela in de svartas musik i The Mississippi State Penitentiary. Fängelset var ett av de hårdare i hela USA med rent 1800-talsmässiga förhållanden. Det mesta materialet spelades in medan internerna arbetade, vilket återspeglas rytmiskt i musiken, och man undrar hur Lomax bar sig åt för att få tillstånd till detta.
Med tanke på omständigheterna kan man knappast säga att dessa arbetssånger, blueslåtar och gospels är upplyftande att lyssna till, men ett fascinerande dokument är det onekligen. Lomax spelade in massvis med musik framförallt i den amerikanska södern och en del kritiska röster menar att han satte sig själv före dem han spelade in. När Lomax dog 2002 kände sig den amerikanske rockkritikern Dave Marsh tvungen att bemöta alla de hyllningskörer som stod att läsa i tidningarna med följande: ”Sometime soon, we need to figure out why it is that, when it comes to cultures like those of Mississippi black people, we celebrate the milkman more than the milk. Meanwhile, every sentence that will be uttered about Lomax this week--including these--would be better used to describe the great musicians he recorded in the U.S., the Bahamas, and elsewhere.” Visst ligger det en hel del i kritiken - ingenstans på omslaget till denna skiva finns namnet på en enda av de medverkande internerna. Men å andra sidan - om det inte varit för Lomax hade musiken troligen inte alls spelats in. Skivan hittade jag på en bakgård på söder i Stockholm. Den är utgiven 1957 men finns även återutgiven på CD - kanske med mer information om de deltagande?