Elvira Madigan - Soundtracks, del 9

Före













Efter













Med anledning av dokumentären om Pia Degermark - säkert aktuell i någon SVT-kanal nära dig - publiceras härmed bilder av Geza Andas inspelning av Mozarts pianokonserter med numren 17 och 21 (Deutsche Grammophon 138783), före och efter det att musiken användes som soundtrack till Widerbergs Elvira Madigan. Åtminstone den senare är lätt att hitta i loppisbackarna och finns dessutom återutgiven på CD.
Filmen är inte någon av Widerbergs bättre tycker jag. Vacker, visst - men på det där lite sövande sättet. Precis som Ådalenfilmen för övrigt. Tacka vet jag Barnvagnen eller Fimpen! Som vanligt bjuder vi på trailern, med Mozart och Anda, nedan. Beklagar att formatet inte riktigt ryms i ramen.

Man and Boy - Soundtracks, del 8

Man and Boy är något så originellt som en western med myskoftan Bill Cosby i huvudrollen. Cosby spelar Caleb Rivers, en veteran från inbördeskrigets dagar som mot sina intentioner tvingas att söka efter en stulen häst tillsammans med sonen. På vägen möts de av fördomar och allsköns andra besvär. Visst låter det upplyftande? Upplyftande är också (eller däremot) soundtracket - skrivet och arrangerat av ingen mindre än jazzveteranen och trombonisten J. J. Johnson, med ”musical supervision” av Quincy Jones. Vad nu detta innebär? Som kompositör av filmmusik är Johnson mest berömd för blaxploitation-klassikern Across 110th St.
Man and Boy är mer mellow, lite tassande funk, ledigt sväng, med inslag av klagande munspel. Basgitarren lär trakteras av favoriten Carol Kaye känd från bland annat Beach Boys Good Vibrations. En jävligt cool platta som jag många gånger passat på av någon anledning. Nedan bjuds på trailer samt huvudtemat Better Days som sjungs med den äran av Bill Withers.

Wasps are bastards

Har nu haft digitalbox genom Com Hem i några månader och därmed fått tillgång till en massa kanaler på TV:n. Så värst mycket sevärt har jag inte hittat men har ändå fastnat för Steve Coogans sitcom Saxondale på BBC Entertainment.
Serien handlar om Tommy Saxondale, f.d. roadie med problem att kontrollera sin ilska. Han ägnar sig nu åt odjursbekämpning i egna firman i Hertfordshire. Vid sidan av Tommy möter vi också Rush-fantasten och tillika flickvännen Magz och naive assistenten Raymond. Lyssna på Tommys och Raymonds filosofiska utläggning om insekter och odjursbekämpning nedan.



Roligast är alla referenser till lite sunkig och ohipp brittisk och ibland amerikansk 70-talsrock. En pint öl snarare än ”hard liquor”, om man säger så. Och då menar jag den typen av ljummen, avslagen och alkoholsvag bitter man envisades med att beställa på engelska pubar första gångerna man var där, för att verka lite initierad och ”one of the locals”.

Titelmelodin är hämtad från holländska Focus och heter House of the King och kan höras i nedanstående tribut.

Berlin Alexanderplatz - Soundtracks, del 7

Det är Berlin som gäller denna vecka. Firandet av murens fall har skett med en rad utmärkta filmer och dokumentärer på SVT. Men många menar nog ändå att höstens Berlinbegivenhet i TV är repriseringen av Berlin Alexanderplatz, lite i skymundan på sen fredagstid. Fassbinders filmaterisering är nog bra men läs för all del också Döblins roman som ligger till grund - den är bättre ändå. Peer Raben heter mannen som skrivit musik till TV-serien liksom till flertalet av Fassbinders filmer. Raben/Fassbinder är ett klassiskt musik- & regiteam, ungefär som Herrmann/Hitchcock, Rota/Fellini eller Morricone/Leone. Det hade ju varit tämligen enkelt att låta Franz Biberkopfs irrtåg i 20-talets Berlin ackompanjeras av typisk Berlinsk 20-talsmusik a la Kurt Weill eller Ernst Krenek. Men så lättköpta pastischer ägnar sig Raaben dessbättre inte åt. Tempot är utstuderat sävligt, valser och en och annan foxtrot dominerar. Ledande instrumet är trumpet och dragspel. (Märker ni hur intresset stegras?) Ibland påminner det om Nino Rota, ibland om smörtrumpeten Arne Lambert, ett munspelsparti får mig att tänka på John Barrys tema till Midnight Cowboy. Som synes lite geografiskt vilsen musik, precis som Biberkopf, nyligen frisläppt från fängelset, är vilsen i Berlin.

Овод (The Gadfly) - Soundtracks, del 6

Musiken här är inte det egentliga soundtracket (jag vet inte om sådana utgavs i Sovjetunionen 1955), utan en svit med musik ur filmen inspelad 1962 med Khachaturian (Emin inte Aram - han med Onedinlåten!) som dirigent. Kompositör är ingen mindre än Dmitri Shostakovich som precis som kollegan Prokofiev skrev en del musik till den sovjetiska filmindustrin. Om filmen The Gadfly vet jag inte mycket. Den lär vara baserad på en italiensk 1800-talsroman och ha ett revolutionärt och antireligiöst tema, vilket kanske inte överraskar med tanke på omständigheterna. Mest hågkommen är den sannolikt för Shostakovich vackra musik. Den som förväntar sig att kunna avläsa kritik mot sovjetregimen så att säga mellan notbladen lär bli besviken här. Den här musiken är allt igenom ändamålsenlig men för den skull inte alls ointressant. Här finns inga spår av modernism utan musiken är närmast svärmisk och romantisk, mer ryskt 1800-tal än förväntat av filmmusik från 1955.
Den mest kända musiken ur filmen är den romans för violin och orkester som kan höras i klippet nedan. Musiken känns väldigt bekant - jag undrar om den inte använts i något annat sammanhang?

Ragtime - Soundtracks, del 5

Randy Newman brukar av någon anledning buntas ihop med singer/songwriters av sextio-/sjuttiotalssnitt men har egentligen kanske mer gemensamt med tin pan alley-kompositörer som Cole Porter eller Hoagy Carmichael än James Taylor eller Joni Mitchell. Lägg därtill en dos New Orleans från Scott Joplin till Professor Longhair och Doctor John. Den arkaiska tonen av ”amerika före världskrigen” förekommer titt som tätt på Newmans fyra-fem första (och bästa) album.

Därför var det onekligen något av ”a match made in heaven” att låta Newman skriva musiken till Milos Formans filmatisering av Doctorows bestseller Ragtime. Boken innehåller ett myller av karaktärer och är rätt rapsodisk vilket sannolikt inte gjort den lätt att göra till film. Filmen är heller inte speciellt lyckad vill jag minnas, men musiken är helgjuten. Utan Newmans vanligtvis satiriska texter (endast tre låtar är här med sång) ger musiken ett vekare och lite introvert intryck. Det är, trots det veka, musik som pockar på uppmärksamhet. Jag har ibland satt på skivan som bakgrundsmusik till matlagning men har snart funnit mig sittande med omslaget i hand, lyssnandes noga, medan bechamelsåsen bränner vid på spisen!
Klippet nedan med illustrationer av Edward Hopper har naturligtvis inget med filmen att göra men musiken utgörs av två melodier från soundtracket.

The Music Man - Soundtracks, del 4

Det vore ju konstigt om man i den pågående uppräkningen av filmusikskivor skulle utesluta en av de absolut vanligaste kategorierna i loppisbacken: musicalsoundtracket. Älskad av få men av dessa älskad desto mer! Jag väljer emellertid inte någon av de mer vanligen förekommande, utan Meredith Willsons The Music Man (filmen är från 1962). Det ska sägas med en gång att detta inte är undantaget som omvänder skeptikern. Tvärtom finns här mycket av det klämkäcka och bottenlöst sentimentala som stöter bort många. Men ändå gillar jag The Music Man. Jag vet inte riktigt varför men så är det ialla fall. Kanske är det för att själva handlingen är rätt skruvad. Bedragaren Harold Hill är en skrupelfri affärsman som åker från stad till stad och låtsas vara en musikdirektör med avsikt att hjälpa städerna skapa en fantastisk ungdomsorkester. Han samlar in pengar avsedda för uniformer och instrument, men ungdomarna får inget i utbyte innan han far vidare. När han kommer till River City blir han emellertid kär i stadens bibliotekarie och börjar få moraliska betänkligheter.
Historien utspelas på 1910-talet och musiken ger också stundtals samma lite ålderdomliga intryck som också finns hos t.ex. Randy Newman (jag lovar härmed att ta upp hans musik till filmen Ragtime snart.) Herregud, här finns till och med en livs levande barbershopkvartett!
Exemplet nedan är kanske inte så typiskt men visar ändå på Willsons originalitet. Det är alldeles i början av filmen och inslaget med männen på tåget fungerar som ett slags recitativ ur en opera eller en kör i ett antikt drama, som snabbt ger oss förutsättningarna för historien på ett rytmiskt och tungvrickande maner. Jag slänger också in slagdängan Seventysix Trombones som bonus - försök att få den ur huvudet får ni se.

Giulietta Degli Spiriti - Soundtracks, del 3

Jaha, redan i mitt tredje filmmusikexempel bryter jag skändligen mot mina egna regler, ety detta fonogram kostade mig betydligt mer än stipulerade en eller två tior. Men jag kan bara inte låta bli att skriva om denna drömska musik av Nino Rota. Det finns ett lite svårgripbart vemod här: man ser framför sig nå´n turistort som håller på att stänga för säsongen. Försäljare packar ihop marknadsstånden och det börjar dra kyliga vindar längs promenaden. Rotas musik är minerad med ett slags lättjefullhet, sorg- och sysslolöshet, men samtidigt med en känsla av att så här kommer det inte att fortsätta, att det liksom är början till slutet. Musikaliskt finns inslag av cirkusmusik, kontinental schlager, rock & roll och cocktailjazz. Jag älskar den här blandningen av högt och lågt - det här är en form av förhöjd skräpmusik! Det ledande instrumentet på plattan är något som heter Cordovox, som jag tror är ett slags elektrifierat dragspel eller möjligen elorgel. Ett riktigt skitinstrument som bara ytterligare förhöjer stämningen. Lyssna på exemplet nedan.
Rota är idag kanske mest känd för temat till Gudfadern. Men det är i musiken till Fellinis filmer han når sina största höjder, tycker jag.

The Fortune Cookie - Soundtracks, del 2

The Fortune Cookie är en komedi från 1966 där regissören Billy Wilder för sista gången samarbetar med Jack Lemmon (tidigare bl.a. I hetaste laget, The Apartment och Irma La Douce). Det är också sista gången Wilder samarbetar med kompositören André Previn. För att förvilla er ytterligare kan nämnas att det däremot är första gången som Lemmon samarbetar med sedemera parhästen Walter Matthau. Solklart? Lemmon spelar en TV-fotograf som oavsiktligt mejas ner av en amerikansk fotbollspelare och Matthau hans svåger, tillika advokat som genom att övertyga Lemmon att spela betydligt mer skadad än han i verkligheten blivit försöker tillskansa sig ett häftigt skadestånd. André Previn är ju som bekant en veritabel renässansman: dirigent av klassisk orkestermusik, jazzpianist och så då kompositör av filmmusik. Inte sällan använder sig Previn av ”inlånad” musik som han sedan interfolierar som ett slags ledmotiv för sina kompositioner. Så är fallet här där Cole Portersången You’d Be So Nice to Come Home To vävs in i Previns musik på ett intrikat sätt. Den framförs också rakt upp och ner med sånginsats av en för mig okänd sångerska. Jag har överhuvudtaget svårt att hitta information om medverkande - en baritonsaxofonist låter nästan som Gerry Mulligan men det brukar de ju oftast göra. Musiken är en blandning av mer traditionell orkestermusik och jazz. Inte så mycket att säga om egentligen - men väldigt snyggt. Som vanligt bjuds nedan på filmens trailer.

The Sandpiper - Soundtracks, del 1

Härmed lanseras serien Tio favoritsoundtracks!
Utan inbördes ordning tänkte jag presentera tio plattor (givetvis inhandlade för någon tia eller två) som du behöver känna till!
Först ut är Johnny Mandels musik till Taylor/Burtonrullen The Sandpiper från 1965. Det är ett utmärkt exempel på tema med variationer. Musiken består i stort sett av låten The Shadow of your Smile i nio variationer - snacka om att hushålla med idéerna. Så om du mot all förmodan skulle avsky just The Shadow of your Smile har du inte särskilt mycket att hämta här. Allt är otroligt suggestivt, melankoliskt och snyggt. Instrumentalsolist är genomgående jazztrumpetaren Jack Sheldon. Musiken påminner stundtals en del om de inspelningar Miles Davis gjorde med Gil Evans. Johnny Mandel har även gjort minnesvärd musik till filmer som MASH och I wan't to Live men är kanske mest känd som arrangör (Sinatra, Peggy Lee, Diana Krall...) och den här skivan är verkligen arrangörskonst på hög nivå. Filmen lär visst inte vara någon höjdare men trailern i klippet nedan är i alla fall sevärd och inte minst lyssningsvärd.