En trotjänare återinstallerad

Den här elektriska adventsstaken köpte morsan någon gång tidigt 70-tal, långt innan dessa blivit slit och släng. Det märks inte minst på den påkostade och fina wellpappväska i vilken den levererades. Foten består av en tidstypisk glasbit innefattad i något enklare ädelträslag. Ljusen har med åren blivit lite sneda men den hänger med än – och jag har inte hittat något liknande elegant att ersätta den med. Jag övertog den för säkert 15-20 år sedan, några år funkade den inte men blev sedan lagad av en händig polare. Varje år pluggar man in med lite bävan... men det verkar funka ett år till!

Svenska ord: tjåsig

Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige (Tidens Förlag, 1974), utdrag ur intervju med L. Reklamassistent, 30 år:

"Folk som föds in i överklassen är medvetna om att klä sig, att en viss typ av föremål som dom ärvt är vackra. Om man vill köpa nya föremål så vet man att man ska gå till Svenskt Tenn, därför att där är smaken god och passar alltid in i burgna miljöer...
Man vet med sig vad som är tjåsigt. Det är ett uttryck jag kommer ihåg. Saker var tjåsiga - och det betyder att dom inte var riktigt fina. Dom var underklassiga. Jag tror att dom tjåsiga var inte arbetarklassen, utan det var arrivisterna - dom här som hade kommit sig upp. Och det var alltid fel på något sätt - det var grälla färger eller det var inte snyggt matchat.
Tjåsiga är en hel radda begrepp, talesätt och ord. Maken och lägenheten - det är mycket tjåsiga begrepp. Väninna, det är lite småtjåsigt /.../
-Kan även maträtter vara tjåsiga?
-Ja, man äter ju aldrig falukorv, det är ju jättetjåsigt. Eller dricker mjölk till middagen. Och man äter framför allt middag senare också, vid sjutiden. Det är lite elegantare, än klockan fem då, för då äter ju arbetarklassen."

Jazz, en sommardag...

Jag hittade denna Anita O´Day-platta på loppis i lördags för fem spänn. Anita O'Day Swings Cole Porter With Billy May. I originalmono, snudd på perfekt skick, från 1959. Nog är väl det ändå fantastiskt! Anita gjorde massvis med plattor på skivmärket Verve, sent femtiotal, tidigt sextiotal, många utmärkta. Denna hör väl i ärlighetens namn inte till de allra bästa. Jag vet inte om detta var ett försök att efterapa Ella Fitzgeralds succé med Songbook-skivorna, (året efter följde en skiva Rodgers/Hart-låtar, också arrangerad av May). Problemet här är möjligen just Billy May. Hans arrangemang är aningen för hårdhänta och fyrkantiga för att riktigt passa O´Day tycker jag.

O´Day är en av jazzens hårdföra överlevare - hon dog till sist för några år sedan 87 år gammal. Jag ser att hennes självbiografi High Times, Hard Times finns att beställa på Adlibris. (Måste läsas - uppmaning till mig själv.) Annars minns jag framför allt O´Day i Bert Sterns klassiska konsertfilm Jazz on a Summer´s Day, om Newportfestivalen 1958. Njut nedan av jazzikonen Anita O´Days skulpturala elegans (hatten!), sjungandes Sweet Georgia Brown, från Newport 1958.

Berlin Alexanderplatz - Soundtracks, del 7

Det är Berlin som gäller denna vecka. Firandet av murens fall har skett med en rad utmärkta filmer och dokumentärer på SVT. Men många menar nog ändå att höstens Berlinbegivenhet i TV är repriseringen av Berlin Alexanderplatz, lite i skymundan på sen fredagstid. Fassbinders filmaterisering är nog bra men läs för all del också Döblins roman som ligger till grund - den är bättre ändå. Peer Raben heter mannen som skrivit musik till TV-serien liksom till flertalet av Fassbinders filmer. Raben/Fassbinder är ett klassiskt musik- & regiteam, ungefär som Herrmann/Hitchcock, Rota/Fellini eller Morricone/Leone. Det hade ju varit tämligen enkelt att låta Franz Biberkopfs irrtåg i 20-talets Berlin ackompanjeras av typisk Berlinsk 20-talsmusik a la Kurt Weill eller Ernst Krenek. Men så lättköpta pastischer ägnar sig Raaben dessbättre inte åt. Tempot är utstuderat sävligt, valser och en och annan foxtrot dominerar. Ledande instrumet är trumpet och dragspel. (Märker ni hur intresset stegras?) Ibland påminner det om Nino Rota, ibland om smörtrumpeten Arne Lambert, ett munspelsparti får mig att tänka på John Barrys tema till Midnight Cowboy. Som synes lite geografiskt vilsen musik, precis som Biberkopf, nyligen frisläppt från fängelset, är vilsen i Berlin.

Chopin en granitgrå morgon

När jag för 15-20 år sedan skulle sätta mig in i "den klassiska musiken" skedde det med novisens nogrannhet. Litteratur studerades, jämförelser gjordes, facktidskrifter inhandlades och konsulterades. Följden av detta blev dessvärre att jag på kort tid förköpte mig och intresset svalnade och höll sig ganska svalt i flera år. I dag är förhållandet mer avslappnat och jag lyssnar på (och uppskattar oftast) det som kommer i min väg. Vid mitt tidigare studium utkristalliserades ett slags informell kanon som uteslöt en del tonsättare. Tjajkovskij, Chopin och Grieg till exempel ansågs vara för banala. Det verkar nu, så här i efterhand, som om jag speciellt dras till dessa tidigare förkastade, som för att visa hur fel jag haft. Och visst hade jag fel! Lyssnar denna morgon på Martha Argerich inspelning av Chopins andra pianosonat. Volymen är låg, utsikten från femte våningen granitgrå i regnvädret, en lätt förkylning gör sig påmind. Musiken låter närmast förströdd, som om den inte var på fullt allvar. Plötsligt dyker begravningsmarschen upp - igenkännandet gör att jag genast stegar fram till grammofonen och höjer volymen. Omedelbart efter följer fjärde satsen, volymen förblir höjd, musiken omsluter rummet.

Bäst redan då

Den 21 augusti 1932 var det match mellan AIK och Elfsborg på Stockholms Stadion. Vi får se ett av AIKs mål.
Slutresultatet blev 4-0. Från: 22 aug 1932

Meddelanden ur den venetianska vasen

Jag inhandlade dessa fina Raymond Chandler-deckare häromdan. The Simple Art of Murder innehåller bland annat titelessän som handlar om deckarromanen som konstform. Det är den där Raymond Chandler beskriver hur kollegan Dashiell Hammett tog ut mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden.
En rolig bonus med att köpa begagnade böcker är de eventuella anteckningar och kommentarer som gjorts av läsaren eller de små lappar som stundom finns instuckna mellan sidorna som använts som bokmärke. Jag har hittat allahanda kvitton, kolappaper, gamla SL-biljetter, inköpslistor, o.dyl. I ovan nämnda Chandlerbok hittade jag två stycken utbetalningsavier (utkvitterade).


Det ena avser ett honorar för en artikel skriven i tidskriften Konditorn. 150 kronor har utbetalats med avsändare Sveriges Konditorförening. Utbetalningen har skett i november 1965. Men till vem? Det andra är en utbetalning om 20 kr som arvode för medverkan vid Företagsnämndens sammanträde 14 maj 1965. Avsändare är här Kungl. Statistiska Centralbyrån.

Strindberg lyckades ju sammanfatta ett stycke människoliv på ett halvt ark papper men dessa meddelanden från det förflutna är än mer fragmentariska, mer som gåtfulla nycklar till ett sammanhang. Men till vilket sammanhang? Det gäller bara att hitta låset till vilket de passar.
Vem var mannen eller kvinnan som kvitterade ut honoraren? En luttrat journalist som tog lösa uppdrag? En konditor med egen firma och skrivardrömmar? Vad gjorde han eller hon i företagsnämnden? Vad handlade artikeln i Konditorn om? Kan man i denna publikation även hitta receptet till Zolaikatårta? Nej förresten, stryk det där sista - det är en helt annan historia.
Jag funderar allvarligt att gå till botten med detta - beställa fram hela årgången 1965 av Konditorn på Kungliga biblioteket, sitta i forskarsalen och bläddra, sida efter sida. Sedan ta bussen till Västerbroplan, stega in på Riksarkivet och beställa fram företagsnämndens protokoll ur Kungl. Statistiska Centralbyråns arkiv. Kanske kan jag då finna sambandet och svaret på frågan: Vem?