Skyltar - höstsemester i Värmland/Dalarna

I tur ordning: Karlstad, Ekshärad, Malung, Vansbro, Vansbro igen samt interiör från Ferneborgs Radio Service, Vansbro.

Som man är klädd...

Att bygga bo heter en liten bok som delades ut i lysningspresent till hugade intressenter alldeles gratis. Finansieringen skedde med hjälp av ett antal företag och ungefär halva boken består också av reklam för blomsterhandlare, ekiperingar, fotoateljéer, järnaffärer, barnvagnsexperter o.s.v. Den mer redaktionella delen av boken går igenom viktiga ting inför- under- och efter bröllopet, rörande saker som juridik, etikett, bostad, familj, heminredning m.m. Bland skribenterna finns namn som Cello, Lena Larsson och den i sammanhanget något opålitlige Sten Broman. Mycket finns säkert att säga om dessa texter om man studerar dem närmare men jag har fastnat för Bromans bidrag som är ett av de få som riktar sig enbart till mannen. Som man är klädd … är ett slags försvar för omåttligheten (med stil!) och ett illa dolt angrepp på den konformistiska konfektionsindustri som ju bland andra gjort boken möjlig och därtill sannolikt betalt Bromans gage!
Broman utgår från Beau Brummells sats ”att vara välklädd är att inte väcka uppmärksamhet” som han menar feltolkats så, att en gentleman skulle behöva klä sig så färglöst, trist och opersonligt som möjligt. Det heter vidare (observera att detta bör läsas högt med Lundensisk dialekt):
”Vi ser resultatet av en sådan uttolkning: nästan alla herrar är klädda som ljusskygga råttor. Somliga är så djärva att de vågar axla en mörkbrun kostym. Men då ska den va så trist smutsbrun som möjligt. Annars är det fara värt ”att den väcker uppmärksamhet” bland de råttfärgade grådaskingarna, som är i majoritet”.
Därefter följer en metodisk genomgång av nödvändiga plagg som samtidigt ger oss en inblick i den Bromanska garderoben: Frack, Smoking, Bonjour, Jackett, Citydress samt Kavajkostym. Här kunde citeras många godbitar men jag tänkte nöja med det något ampra sätt på vilket Citydressen avfärdas:
”Citydressen är ett småborgerligt surrogat för bonjouren eller jacketten. Den saknar elegans men är oftast välmenande.”
Jag vet inte när Broman skrev sin text men när denna bok trycktes (1963) måste den ha tett sig svårt anakronistisk. Om den nu är att ta på fullt allvar. Det är inte alldeles givet när det gäller Broman. Det är hursomhelst svårt att se den nytta ett ungt par från säg … Upplands Väsby eller Virserum kunde ha av Bromans och en del andra texter i denna bok.
Det fina omslaget till boken är för övrigt av Sven X-et Erixson och lär finnas i original i protestantiska kyrkan i Florens. Varför står det aldrig något om detta i reseguiderna?

Giulietta Degli Spiriti - Soundtracks, del 3

Jaha, redan i mitt tredje filmmusikexempel bryter jag skändligen mot mina egna regler, ety detta fonogram kostade mig betydligt mer än stipulerade en eller två tior. Men jag kan bara inte låta bli att skriva om denna drömska musik av Nino Rota. Det finns ett lite svårgripbart vemod här: man ser framför sig nå´n turistort som håller på att stänga för säsongen. Försäljare packar ihop marknadsstånden och det börjar dra kyliga vindar längs promenaden. Rotas musik är minerad med ett slags lättjefullhet, sorg- och sysslolöshet, men samtidigt med en känsla av att så här kommer det inte att fortsätta, att det liksom är början till slutet. Musikaliskt finns inslag av cirkusmusik, kontinental schlager, rock & roll och cocktailjazz. Jag älskar den här blandningen av högt och lågt - det här är en form av förhöjd skräpmusik! Det ledande instrumentet på plattan är något som heter Cordovox, som jag tror är ett slags elektrifierat dragspel eller möjligen elorgel. Ett riktigt skitinstrument som bara ytterligare förhöjer stämningen. Lyssna på exemplet nedan.
Rota är idag kanske mest känd för temat till Gudfadern. Men det är i musiken till Fellinis filmer han når sina största höjder, tycker jag.

Stig Lindberg = Svensk design?

Ja ibland kan man ju undra om det inte finns några andra formgivare att ta till. När KF nu firar sitt 110-årsjubileum lanserar man bl.a. muggar med Lindbergs mönster Fallande löv i begränsad upplaga. Jag ser att de redan idag är till salu på Tradera för 90 kr! Kanske läge att köpa på sig några i alla fall. Hur pass begränsad upplagan är framgår inte men priset är billigt (39 kr för två om du har coopkort) så det är synd att klaga antar jag, men... observera att det är mönstret och inte muggmodellen som är retro! Minns ni att McDonalds för några år sedan serverade sitt lankiga kaffe ur pappmuggar med Lindbergmönster? Det var en roligare idé, tycker jag.

The Fortune Cookie - Soundtracks, del 2

The Fortune Cookie är en komedi från 1966 där regissören Billy Wilder för sista gången samarbetar med Jack Lemmon (tidigare bl.a. I hetaste laget, The Apartment och Irma La Douce). Det är också sista gången Wilder samarbetar med kompositören André Previn. För att förvilla er ytterligare kan nämnas att det däremot är första gången som Lemmon samarbetar med sedemera parhästen Walter Matthau. Solklart? Lemmon spelar en TV-fotograf som oavsiktligt mejas ner av en amerikansk fotbollspelare och Matthau hans svåger, tillika advokat som genom att övertyga Lemmon att spela betydligt mer skadad än han i verkligheten blivit försöker tillskansa sig ett häftigt skadestånd. André Previn är ju som bekant en veritabel renässansman: dirigent av klassisk orkestermusik, jazzpianist och så då kompositör av filmmusik. Inte sällan använder sig Previn av ”inlånad” musik som han sedan interfolierar som ett slags ledmotiv för sina kompositioner. Så är fallet här där Cole Portersången You’d Be So Nice to Come Home To vävs in i Previns musik på ett intrikat sätt. Den framförs också rakt upp och ner med sånginsats av en för mig okänd sångerska. Jag har överhuvudtaget svårt att hitta information om medverkande - en baritonsaxofonist låter nästan som Gerry Mulligan men det brukar de ju oftast göra. Musiken är en blandning av mer traditionell orkestermusik och jazz. Inte så mycket att säga om egentligen - men väldigt snyggt. Som vanligt bjuds nedan på filmens trailer.

Sjukhusporslin

Ovan avbildade porslin från Gustafsberg heter Medicinalväxter och producerades från 1940-1970-tal. På grund av sin relativa oansenlighet brukar delar kunna hittas billigt på loppmarknader, trots att de är designade av ingen mindre än Stig Lindberg. Åtminstone har det varit så tidigare. Jag frågade efter porslinet en gång på anrika antikboden Bacchus i Stockholm och innehavaren hade svårt att dölja sin avsky! Kanske väcker serien olustkänslor hos en del eftersom den producerades för- och användes inom vården. Finns med brun respektive blå dekor. Jag har hört ett par teorier (myter?) om de bägge färgerna. En säger att blått porslin användes av patienterna och brunt av personalen. En annan att brunt porslin användes inom landstingsinstitutioner som t.ex. sjukhus och blått av kommunala vårdinrättningar som t.ex. ålderdomshem. Jag tycker teorierna låter en aning långsökta. Är det någon som vet hur det ligger till?

Den där flickan i en Cole Porter-sång ...

Miss Otis Regrets av Cole Porter från 1934 är en något oortodox blues. Den handlar om en kvinna som hamnar i trubbel efter mötet med en man. Så långt är allt som det brukar. Skillnaden är att miss Otis är en vanligtvis förfinad societetsdam och historien om hennes levnads sista timmar framförs av hembiträdet. Den verserade och artiga tonen i texten kontrasterar genialt med det olycksbådande innehållet - speciellt gripande är det lakoniska omkvädet: madam …
Den bästa inspelning jag hört av detta mästerverk är Ethel Waters från just 1934. Den finns för övrigt att tillgå till överkomligt pris på en CD från Naxos Nostalgia (avbildad ovan) men annars går det bra att lyssna till klippet nedan. Följ gärna med i texten:

Miss Otis regrets, she's unable to lunch today, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.
She is sorry to be delayed,
but last evening down in Lover's Lane she strayed, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

When she woke up and found that her dream of love was gone, madam,
She ran to the man who had led her so far astray,
And from under her velvet gown,
She drew a gun and shot her lover down, madam,
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

When the mob came and got her and dragged her from the jail, madam,
They strung her upon the old willow across the way,
And the moment before she died,
She lifted up her lovely head and cried, madam......
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.

Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.