The Sandpiper - Soundtracks, del 1

Härmed lanseras serien Tio favoritsoundtracks!
Utan inbördes ordning tänkte jag presentera tio plattor (givetvis inhandlade för någon tia eller två) som du behöver känna till!
Först ut är Johnny Mandels musik till Taylor/Burtonrullen The Sandpiper från 1965. Det är ett utmärkt exempel på tema med variationer. Musiken består i stort sett av låten The Shadow of your Smile i nio variationer - snacka om att hushålla med idéerna. Så om du mot all förmodan skulle avsky just The Shadow of your Smile har du inte särskilt mycket att hämta här. Allt är otroligt suggestivt, melankoliskt och snyggt. Instrumentalsolist är genomgående jazztrumpetaren Jack Sheldon. Musiken påminner stundtals en del om de inspelningar Miles Davis gjorde med Gil Evans. Johnny Mandel har även gjort minnesvärd musik till filmer som MASH och I wan't to Live men är kanske mest känd som arrangör (Sinatra, Peggy Lee, Diana Krall...) och den här skivan är verkligen arrangörskonst på hög nivå. Filmen lär visst inte vara någon höjdare men trailern i klippet nedan är i alla fall sevärd och inte minst lyssningsvärd.

Bacon på burk ..... någon?

Kokböcker kan vara intressant läsning och säger mycket om attityder och trender i den tid de är tillkomna. Idag handlar debatten mycket om ekologisk odling, närodlat och slow-food. En naturlig och småskalig syn på matproduktion premieras framför det industriella och processade. Med bakgrund av detta är det nog knappast aktuellt med en nytryckning av Ria Wägners Snabblagat, utgiven på KF:s förlag 1955. Här är det en annan slags modernitet som beskrives - de praktiska konservburkarnas, den djupfrysta matens och torrkonservernas förlovade rike. Det är lätt att rynka på näsan åt detta men betänk ändå betydelsen av den tidsbesparing dessa nymodigheter innebar för husmödrarna. I kapitlet Ta en burk! Bli burksinnad, läser vi: "Man går inte en mil när man har bråttom och det finns buss. Men många drar sig för att öppna en burk till middagen. Varför ska man ha hämningar mot att laga mat på konserver? Det är inget fuskverk, det är en nödvändighet ibland. Ofta är det mer en fråga om att hinna att handla än att tillreda måltiden. För att bespara sig hets, som ju egentligen är något helt mindervärdigt och smått löjligt, tar man till burkförrådet istället. Det är den moderna kvinnans ersättning för den forna husmoderns välfyllda källare och visthusbod, det är stadskvinnans ersättning för den frysbox lanthusmodern kan bestå sig med". Med detta sagt måste det medges att få recept lockar till tillagning och vissa ingredienser känns lätt absurda. Vad sägs om fläskkotletter- eller än värre, bacon på burk?
En fin bok är det i alla fall, med tidstypiska illustrationer av Rita Rapp. Boken inhandlades för tio kronor (dubbelt mot vad den kostade 1955!) vid ”världens längsta bokbord” på Drottninggatan den 16 augusti

Budd Schulberg 1914-2009

Sent omsider läser jag att den amerikanske författaren Budd Schulberg avlidit i den aktningsvärda åldern av 95 år. Mest känd är Schulberg kanske för att ha skrivit Storstadshamn som blev klassiskt film med Brando. Själv tänkte jag ta mig i kragen och äntligen ta mig an Varför springer Sammy? som stått oläst alltför länge i hyllan. Enligt baksidestexten handlar det om en uppgång- och fallhistoria i Hollywoodmiljö. Från 1941. Känner mig lite ängslig över den svenska översättningen från 1961 - kanske bäst att ta den på engelska?

Mjölkbudet eller mjölken

I slutet av 40-talet begav sig musiketnologen Alan Lomax till Parchman Farm i Mississippi för att spela in de svartas musik i The Mississippi State Penitentiary. Fängelset var ett av de hårdare i hela USA med rent 1800-talsmässiga förhållanden. Det mesta materialet spelades in medan internerna arbetade, vilket återspeglas rytmiskt i musiken, och man undrar hur Lomax bar sig åt för att få tillstånd till detta.
Med tanke på omständigheterna kan man knappast säga att dessa arbetssånger, blueslåtar och gospels är upplyftande att lyssna till, men ett fascinerande dokument är det onekligen. Lomax spelade in massvis med musik framförallt i den amerikanska södern och en del kritiska röster menar att han satte sig själv före dem han spelade in. När Lomax dog 2002 kände sig den amerikanske rockkritikern Dave Marsh tvungen att bemöta alla de hyllningskörer som stod att läsa i tidningarna med följande: ”Sometime soon, we need to figure out why it is that, when it comes to cultures like those of Mississippi black people, we celebrate the milkman more than the milk. Meanwhile, every sentence that will be uttered about Lomax this week--including these--would be better used to describe the great musicians he recorded in the U.S., the Bahamas, and elsewhere.” Visst ligger det en hel del i kritiken - ingenstans på omslaget till denna skiva finns namnet på en enda av de medverkande internerna. Men å andra sidan - om det inte varit för Lomax hade musiken troligen inte alls spelats in. Skivan hittade jag på en bakgård på söder i Stockholm. Den är utgiven 1957 men finns även återutgiven på CD - kanske med mer information om de deltagande?

Erkersskålar

Snygga 50-talsprylar blir allt dyrare också på loppis i takt med att medvetenheten och efterfrågan ökar. Sådana här Erkersskålar från Kockums kan man dock fortfarande hitta för någon tia. Arne Erkers formgav dessa emaljskålar 1956 och de finns i ett flertal färger och i tre storlekar, mig veterligt. Skålarna producerades långt in på 60-talet och är fortfarande rätt lätta att hitta. De svarta lär vara mest sällsynta - själv skulle jag gärna vilja ha en stor lilafärgad. Den senaste köpte jag för just en tia i Huddinge i torsdags.

Rutherford som Miss Marple

SVT visade nu i veckan filmen 4:50 från Paddington (Murder, She Said) från 1961 på bästa eftermiddagstid. Här är det dame Margaret Rutherford som spelar Miss Marple - ett kontroversiellt val har jag förstått. Marplekonnässörer, (att det finns sådana har jag hajat efter intensivt googlande), tycker hon är alltför manhaftig och helt fel för rollen. Och visst, det är mer av huskors a la Dagmar Ebbesen eller Julia Ceasar än försynt och skenbart vimsig gammal dam över rolltolkningen. Själv tycker jag filmen är rätt kul, högt tempo och med underbar men helt malplacerad ”poppig” musik (pre Beatles). Senare års TV-bearbetningar känns sömniga och väl bokstavstrogna i jämförelse. Men nog har väl SVT kört den här filmen flera gånger den senaste tiden? Kanske dags att lufta någon av de tre andra Marplefilmerna som Rutherford gjorde under 60-talet?

- I think that´s the tops!

Den här Mel Tormé-plattan motsvarar i stort sett skivan Prelude to a Kiss från sent 50-tal men heter nu I´ve Got the World on a String och är utgiven på det engelska budgetbolaget Allegro. Här är det helt klart 60-tal och en yngre generation ska lockas att lyssna till "the Velvet Fog". Inga hippies direkt men den gula Yamahamopeden är rätt schysst - det är skivan också förresten.
Tormé dog 1999 men hann dessbättre medverka i en av mina favoritavsnitt av Seinfeld, "the Jimmy", där Mel sjunger för Kramer i tron att han är förståndshandikappad när han (Kramer alltså) i själva verket har fått en fläskläpp av "the Jimmy" och dessförinnan varit bedövad efter ett tandläkarbesök! Klippet är rätt långt och Tormé börjar sjunga först efter ca 6 minuter men man har roligt hela tiden. Skivan hittades i lada på Öland i somras.