Ja ibland kan man ju undra om det inte finns några andra formgivare att ta till. När KF nu firar sitt 110-årsjubileum lanserar man bl.a. muggar med Lindbergs mönster Fallande löv i begränsad upplaga. Jag ser att de redan idag är till salu på Tradera för 90 kr! Kanske läge att köpa på sig några i alla fall. Hur pass begränsad upplagan är framgår inte men priset är billigt (39 kr för två om du har coopkort) så det är synd att klaga antar jag, men... observera att det är mönstret och inte muggmodellen som är retro! Minns ni att McDonalds för några år sedan serverade sitt lankiga kaffe ur pappmuggar med Lindbergmönster? Det var en roligare idé, tycker jag.
The Fortune Cookie är en komedi från 1966 där regissören Billy Wilder för sista gången samarbetar med Jack Lemmon (tidigare bl.a. I hetaste laget, The Apartment och Irma La Douce). Det är också sista gången Wilder samarbetar med kompositören André Previn. För att förvilla er ytterligare kan nämnas att det däremot är första gången som Lemmon samarbetar med sedemera parhästen Walter Matthau. Solklart? Lemmon spelar en TV-fotograf som oavsiktligt mejas ner av en amerikansk fotbollspelare och Matthau hans svåger, tillika advokat som genom att övertyga Lemmon att spela betydligt mer skadad än han i verkligheten blivit försöker tillskansa sig ett häftigt skadestånd. André Previn är ju som bekant en veritabel renässansman: dirigent av klassisk orkestermusik, jazzpianist och så då kompositör av filmmusik. Inte sällan använder sig Previn av ”inlånad” musik som han sedan interfolierar som ett slags ledmotiv för sina kompositioner. Så är fallet här där Cole Portersången You’d Be So Nice to Come Home To vävs in i Previns musik på ett intrikat sätt. Den framförs också rakt upp och ner med sånginsats av en för mig okänd sångerska. Jag har överhuvudtaget svårt att hitta information om medverkande - en baritonsaxofonist låter nästan som Gerry Mulligan men det brukar de ju oftast göra. Musiken är en blandning av mer traditionell orkestermusik och jazz. Inte så mycket att säga om egentligen - men väldigt snyggt. Som vanligt bjuds nedan på filmens trailer.
Ovan avbildade porslin från Gustafsberg heter Medicinalväxter och producerades från 1940-1970-tal. På grund av sin relativa oansenlighet brukar delar kunna hittas billigt på loppmarknader, trots att de är designade av ingen mindre än Stig Lindberg. Åtminstone har det varit så tidigare. Jag frågade efter porslinet en gång på anrika antikboden Bacchus i Stockholm och innehavaren hade svårt att dölja sin avsky! Kanske väcker serien olustkänslor hos en del eftersom den producerades för- och användes inom vården. Finns med brun respektive blå dekor. Jag har hört ett par teorier (myter?) om de bägge färgerna. En säger att blått porslin användes av patienterna och brunt av personalen. En annan att brunt porslin användes inom landstingsinstitutioner som t.ex. sjukhus och blått av kommunala vårdinrättningar som t.ex. ålderdomshem. Jag tycker teorierna låter en aning långsökta. Är det någon som vet hur det ligger till?
Miss Otis Regrets av Cole Porter från 1934 är en något oortodox blues. Den handlar om en kvinna som hamnar i trubbel efter mötet med en man. Så långt är allt som det brukar. Skillnaden är att miss Otis är en vanligtvis förfinad societetsdam och historien om hennes levnads sista timmar framförs av hembiträdet. Den verserade och artiga tonen i texten kontrasterar genialt med det olycksbådande innehållet - speciellt gripande är det lakoniska omkvädet: madam … Den bästa inspelning jag hört av detta mästerverk är Ethel Waters från just 1934. Den finns för övrigt att tillgå till överkomligt pris på en CD från Naxos Nostalgia (avbildad ovan) men annars går det bra att lyssna till klippet nedan. Följ gärna med i texten:
Miss Otis regrets, she's unable to lunch today, madam, Miss Otis regrets, she's unable to lunch today. She is sorry to be delayed, but last evening down in Lover's Lane she strayed, madam, Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.
When she woke up and found that her dream of love was gone, madam, She ran to the man who had led her so far astray, And from under her velvet gown, She drew a gun and shot her lover down, madam, Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.
When the mob came and got her and dragged her from the jail, madam, They strung her upon the old willow across the way, And the moment before she died, She lifted up her lovely head and cried, madam...... Miss Otis regrets, she's unable to lunch today.
Härmed lanseras serien Tio favoritsoundtracks! Utan inbördes ordning tänkte jag presentera tio plattor (givetvis inhandlade för någon tia eller två) som du behöver känna till! Först ut är Johnny Mandels musik till Taylor/Burtonrullen The Sandpiper från 1965. Det är ett utmärkt exempel på tema med variationer. Musiken består i stort sett av låten The Shadow of your Smile i nio variationer - snacka om att hushålla med idéerna. Så om du mot all förmodan skulle avsky just The Shadow of your Smile har du inte särskilt mycket att hämta här. Allt är otroligt suggestivt, melankoliskt och snyggt. Instrumentalsolist är genomgående jazztrumpetaren Jack Sheldon. Musiken påminner stundtals en del om de inspelningar Miles Davis gjorde med Gil Evans. Johnny Mandel har även gjort minnesvärd musik till filmer som MASH och I wan't to Live men är kanske mest känd som arrangör (Sinatra, Peggy Lee, Diana Krall...) och den här skivan är verkligen arrangörskonst på hög nivå. Filmen lär visst inte vara någon höjdare men trailern i klippet nedan är i alla fall sevärd och inte minst lyssningsvärd.
Kokböcker kan vara intressant läsning och säger mycket om attityder och trender i den tid de är tillkomna. Idag handlar debatten mycket om ekologisk odling, närodlat och slow-food. En naturlig och småskalig syn på matproduktion premieras framför det industriella och processade. Med bakgrund av detta är det nog knappast aktuellt med en nytryckning av Ria Wägners Snabblagat, utgiven på KF:s förlag 1955. Här är det en annan slags modernitet som beskrives - de praktiska konservburkarnas, den djupfrysta matens och torrkonservernas förlovade rike. Det är lätt att rynka på näsan åt detta men betänk ändå betydelsen av den tidsbesparing dessa nymodigheter innebar för husmödrarna. I kapitlet Ta en burk! Bli burksinnad, läser vi: "Man går inte en mil när man har bråttom och det finns buss. Men många drar sig för att öppna en burk till middagen. Varför ska man ha hämningar mot att laga mat på konserver? Det är inget fuskverk, det är en nödvändighet ibland. Ofta är det mer en fråga om att hinna att handla än att tillreda måltiden. För att bespara sig hets, som ju egentligen är något helt mindervärdigt och smått löjligt, tar man till burkförrådet istället. Det är den moderna kvinnans ersättning för den forna husmoderns välfyllda källare och visthusbod, det är stadskvinnans ersättning för den frysbox lanthusmodern kan bestå sig med". Med detta sagt måste det medges att få recept lockar till tillagning och vissa ingredienser känns lätt absurda. Vad sägs om fläskkotletter- eller än värre, bacon på burk? En fin bok är det i alla fall, med tidstypiska illustrationer av Rita Rapp. Boken inhandlades för tio kronor (dubbelt mot vad den kostade 1955!) vid ”världens längsta bokbord” på Drottninggatan den 16 augusti
Sent omsider läser jag att den amerikanske författaren Budd Schulberg avlidit i den aktningsvärda åldern av 95 år. Mest känd är Schulberg kanske för att ha skrivit Storstadshamn som blev klassiskt film med Brando. Själv tänkte jag ta mig i kragen och äntligen ta mig an Varför springer Sammy? som stått oläst alltför länge i hyllan. Enligt baksidestexten handlar det om en uppgång- och fallhistoria i Hollywoodmiljö. Från 1941. Känner mig lite ängslig över den svenska översättningen från 1961 - kanske bäst att ta den på engelska?
I slutet av 40-talet begav sig musiketnologen Alan Lomax till Parchman Farm i Mississippi för att spela in de svartas musik i The Mississippi State Penitentiary. Fängelset var ett av de hårdare i hela USA med rent 1800-talsmässiga förhållanden. Det mesta materialet spelades in medan internerna arbetade, vilket återspeglas rytmiskt i musiken, och man undrar hur Lomax bar sig åt för att få tillstånd till detta. Med tanke på omständigheterna kan man knappast säga att dessa arbetssånger, blueslåtar och gospels är upplyftande att lyssna till, men ett fascinerande dokument är det onekligen. Lomax spelade in massvis med musik framförallt i den amerikanska södern och en del kritiska röster menar att han satte sig själv före dem han spelade in. När Lomax dog 2002 kände sig den amerikanske rockkritikern Dave Marsh tvungen att bemöta alla de hyllningskörer som stod att läsa i tidningarna med följande: ”Sometime soon, we need to figure out why it is that, when it comes to cultures like those of Mississippi black people, we celebrate the milkman more than the milk. Meanwhile, every sentence that will be uttered about Lomax this week--including these--would be better used to describe the great musicians he recorded in the U.S., the Bahamas, and elsewhere.” Visst ligger det en hel del i kritiken - ingenstans på omslaget till denna skiva finns namnet på en enda av de medverkande internerna. Men å andra sidan - om det inte varit för Lomax hade musiken troligen inte alls spelats in. Skivan hittade jag på en bakgård på söder i Stockholm. Den är utgiven 1957 men finns även återutgiven på CD - kanske med mer information om de deltagande?
Snygga 50-talsprylar blir allt dyrare också på loppis i takt med att medvetenheten och efterfrågan ökar. Sådana här Erkersskålar från Kockums kan man dock fortfarande hitta för någon tia. Arne Erkers formgav dessa emaljskålar 1956 och de finns i ett flertal färger och i tre storlekar, mig veterligt. Skålarna producerades långt in på 60-talet och är fortfarande rätt lätta att hitta. De svarta lär vara mest sällsynta - själv skulle jag gärna vilja ha en stor lilafärgad. Den senaste köpte jag för just en tia i Huddinge i torsdags.
SVT visade nu i veckan filmen 4:50 från Paddington (Murder, She Said) från 1961 på bästa eftermiddagstid. Här är det dame Margaret Rutherford som spelar Miss Marple - ett kontroversiellt val har jag förstått. Marplekonnässörer, (att det finns sådana har jag hajat efter intensivt googlande), tycker hon är alltför manhaftig och helt fel för rollen. Och visst, det är mer av huskors a la Dagmar Ebbesen eller Julia Ceasar än försynt och skenbart vimsig gammal dam över rolltolkningen. Själv tycker jag filmen är rätt kul, högt tempo och med underbar men helt malplacerad ”poppig” musik (pre Beatles). Senare års TV-bearbetningar känns sömniga och väl bokstavstrogna i jämförelse. Men nog har väl SVT kört den här filmen flera gånger den senaste tiden? Kanske dags att lufta någon av de tre andra Marplefilmerna som Rutherford gjorde under 60-talet?
Den här Mel Tormé-plattan motsvarar i stort sett skivan Prelude to a Kiss från sent 50-tal men heter nu I´ve Got the World on a String och är utgiven på det engelska budgetbolaget Allegro. Här är det helt klart 60-tal och en yngre generation ska lockas att lyssna till "the Velvet Fog". Inga hippies direkt men den gula Yamahamopeden är rätt schysst - det är skivan också förresten. Tormé dog 1999 men hann dessbättre medverka i en av mina favoritavsnitt av Seinfeld, "the Jimmy", där Mel sjunger för Kramer i tron att han är förståndshandikappad när han (Kramer alltså) i själva verket har fått en fläskläpp av "the Jimmy" och dessförinnan varit bedövad efter ett tandläkarbesök! Klippet är rätt långt och Tormé börjar sjunga först efter ca 6 minuter men man har roligt hela tiden. Skivan hittades i lada på Öland i somras.
Tanken med denna blogg är helt enkelt att försöka hålla koll på vad vi köper på loppis under ett år. Mycket hamnar snart i källaren i eftertankens kranka blekhet (eller helt enkelt av platsbrist), varför det kan det vara bra med en inventarielista!
Ja ibland kan man ju undra om det inte finns några andra formgivare att ta till. När KF nu firar sitt 110-årsjubileum lanserar man bl.a. muggar med Lindbergs mönster Fallande löv i begränsad upplaga. Jag ser att de redan idag är till salu på Tradera för 90 kr! Kanske läge att köpa på sig några i alla fall. Hur pass begränsad upplagan är framgår inte men priset är billigt (39 kr för två om du har coopkort) så det är synd att klaga antar jag, men... observera att det är mönstret och inte muggmodellen som är retro! Minns ni att McDonalds för några år sedan serverade sitt lankiga kaffe ur pappmuggar med Lindbergmönster? Det var en roligare idé, tycker jag.
