ICA-förlaget informerar

Kanske läge för lite vickning framåt tolvslaget? Konsultera då gärna Smörgåsen - Läckra smörgåsar och goda drycker från ICA-kurirens provkök, utgiven av ICA-förlaget 1955. Förordet är skrivet av en intendent vid Nordiska Museet, så här går man grundligt tillväga. Inledningsvis får vi en närmast vetenskaplig genomgång av smörgåsens tre beståndsdelar: brödet, fettet och pålägget, där stor vikt lägges vid att proportionerna ska vara de rätta: "lagom mycket bröd, ej för mycket smör (i synnerhet om pålägget är fett), men gärna rikligt med pålägg och i vårt tycke ganska sparsamt med garnityret". Vad sägs, kanske dags för en renässans för ägg- och ansjovismackan?

ICA-förlaget gav ut flera böcker med snarlika rutiga omslag. Roliga att samla på och lätta att hitta på loppis.

Indisponerad inspektör

Delar av helgen har jag ägnat åt Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Inte så mycket att säga om det kanske. Nesser är sig lik: samma lite kvasifilosofiska anslag, samma lätt humoristiska stil, litet grann påminnande om 50-talets pojkdeckare av Sivar Ahlrud-typ faktiskt. Stilen då, inte filosofin bevars. Jag klagar inte, boken är klart läsvärd och ganska perfekt att förtära när man känner sig lite julbordsstinn och glöggfryntlig. Det som gör den värd att omnämnas i denna blogg är att den ansluter sig till en av deckarkonstens mer aparta subgenrer. Låt oss kalla den "sick-bead sleuths", "kommissarier under konvalescens" eller varför inte "indisponerade inspektörer". Det är nämligen så att Barbarotti får sitt uppdrag när han ligger på sjukhus med en bruten fot. Visserligen får han snart åka hem (det är ju i alla fall modern sjukvård vi talar om) och är snart tillbaka på jobbet om än klart förhindrad att utföra nödvändigt fotarbete.
Annat var det förr. Såväl Josephine Teys hjälte Alan Grant (brutet ben) i The Daughter of Time som Colin Dexters Morse (blödande magsår) i The Wench is Dead får ligga kvar på sjukhuset och lösa gåtan i lugn och ro från sjukbädden. Jag kommer på stående fot inte på några mer exempel - någon som kan bidra?

Christmas with Dino

Glöm Phil Spectors hysteriska julplatta. Endast med Dean Martin infinner sig den lätt salongsberusade julfriden. Välj mellan A Winter Romance från 1959 ...
















eller The Dean Martin Christmas Album från 1966.

















Lyssna på Dino i A Marshmallow World nedan.

Läsning i jul?

Bilden hämtad från nya favoritsajten librarything.com

Man and Boy - Soundtracks, del 8

Man and Boy är något så originellt som en western med myskoftan Bill Cosby i huvudrollen. Cosby spelar Caleb Rivers, en veteran från inbördeskrigets dagar som mot sina intentioner tvingas att söka efter en stulen häst tillsammans med sonen. På vägen möts de av fördomar och allsköns andra besvär. Visst låter det upplyftande? Upplyftande är också (eller däremot) soundtracket - skrivet och arrangerat av ingen mindre än jazzveteranen och trombonisten J. J. Johnson, med ”musical supervision” av Quincy Jones. Vad nu detta innebär? Som kompositör av filmmusik är Johnson mest berömd för blaxploitation-klassikern Across 110th St.
Man and Boy är mer mellow, lite tassande funk, ledigt sväng, med inslag av klagande munspel. Basgitarren lär trakteras av favoriten Carol Kaye känd från bland annat Beach Boys Good Vibrations. En jävligt cool platta som jag många gånger passat på av någon anledning. Nedan bjuds på trailer samt huvudtemat Better Days som sjungs med den äran av Bill Withers.

Wasps are bastards

Har nu haft digitalbox genom Com Hem i några månader och därmed fått tillgång till en massa kanaler på TV:n. Så värst mycket sevärt har jag inte hittat men har ändå fastnat för Steve Coogans sitcom Saxondale på BBC Entertainment.
Serien handlar om Tommy Saxondale, f.d. roadie med problem att kontrollera sin ilska. Han ägnar sig nu åt odjursbekämpning i egna firman i Hertfordshire. Vid sidan av Tommy möter vi också Rush-fantasten och tillika flickvännen Magz och naive assistenten Raymond. Lyssna på Tommys och Raymonds filosofiska utläggning om insekter och odjursbekämpning nedan.



Roligast är alla referenser till lite sunkig och ohipp brittisk och ibland amerikansk 70-talsrock. En pint öl snarare än ”hard liquor”, om man säger så. Och då menar jag den typen av ljummen, avslagen och alkoholsvag bitter man envisades med att beställa på engelska pubar första gångerna man var där, för att verka lite initierad och ”one of the locals”.

Titelmelodin är hämtad från holländska Focus och heter House of the King och kan höras i nedanstående tribut.

Måndagsgruppen antecknar

Ni vet hur det är. Plötsligt står man där med en smärre Karl-Birger Blomdahlsamling.

En trotjänare återinstallerad

Den här elektriska adventsstaken köpte morsan någon gång tidigt 70-tal, långt innan dessa blivit slit och släng. Det märks inte minst på den påkostade och fina wellpappväska i vilken den levererades. Foten består av en tidstypisk glasbit innefattad i något enklare ädelträslag. Ljusen har med åren blivit lite sneda men den hänger med än – och jag har inte hittat något liknande elegant att ersätta den med. Jag övertog den för säkert 15-20 år sedan, några år funkade den inte men blev sedan lagad av en händig polare. Varje år pluggar man in med lite bävan... men det verkar funka ett år till!

Svenska ord: tjåsig

Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige (Tidens Förlag, 1974), utdrag ur intervju med L. Reklamassistent, 30 år:

"Folk som föds in i överklassen är medvetna om att klä sig, att en viss typ av föremål som dom ärvt är vackra. Om man vill köpa nya föremål så vet man att man ska gå till Svenskt Tenn, därför att där är smaken god och passar alltid in i burgna miljöer...
Man vet med sig vad som är tjåsigt. Det är ett uttryck jag kommer ihåg. Saker var tjåsiga - och det betyder att dom inte var riktigt fina. Dom var underklassiga. Jag tror att dom tjåsiga var inte arbetarklassen, utan det var arrivisterna - dom här som hade kommit sig upp. Och det var alltid fel på något sätt - det var grälla färger eller det var inte snyggt matchat.
Tjåsiga är en hel radda begrepp, talesätt och ord. Maken och lägenheten - det är mycket tjåsiga begrepp. Väninna, det är lite småtjåsigt /.../
-Kan även maträtter vara tjåsiga?
-Ja, man äter ju aldrig falukorv, det är ju jättetjåsigt. Eller dricker mjölk till middagen. Och man äter framför allt middag senare också, vid sjutiden. Det är lite elegantare, än klockan fem då, för då äter ju arbetarklassen."

Jazz, en sommardag...

Jag hittade denna Anita O´Day-platta på loppis i lördags för fem spänn. Anita O'Day Swings Cole Porter With Billy May. I originalmono, snudd på perfekt skick, från 1959. Nog är väl det ändå fantastiskt! Anita gjorde massvis med plattor på skivmärket Verve, sent femtiotal, tidigt sextiotal, många utmärkta. Denna hör väl i ärlighetens namn inte till de allra bästa. Jag vet inte om detta var ett försök att efterapa Ella Fitzgeralds succé med Songbook-skivorna, (året efter följde en skiva Rodgers/Hart-låtar, också arrangerad av May). Problemet här är möjligen just Billy May. Hans arrangemang är aningen för hårdhänta och fyrkantiga för att riktigt passa O´Day tycker jag.

O´Day är en av jazzens hårdföra överlevare - hon dog till sist för några år sedan 87 år gammal. Jag ser att hennes självbiografi High Times, Hard Times finns att beställa på Adlibris. (Måste läsas - uppmaning till mig själv.) Annars minns jag framför allt O´Day i Bert Sterns klassiska konsertfilm Jazz on a Summer´s Day, om Newportfestivalen 1958. Njut nedan av jazzikonen Anita O´Days skulpturala elegans (hatten!), sjungandes Sweet Georgia Brown, från Newport 1958.

Berlin Alexanderplatz - Soundtracks, del 7

Det är Berlin som gäller denna vecka. Firandet av murens fall har skett med en rad utmärkta filmer och dokumentärer på SVT. Men många menar nog ändå att höstens Berlinbegivenhet i TV är repriseringen av Berlin Alexanderplatz, lite i skymundan på sen fredagstid. Fassbinders filmaterisering är nog bra men läs för all del också Döblins roman som ligger till grund - den är bättre ändå. Peer Raben heter mannen som skrivit musik till TV-serien liksom till flertalet av Fassbinders filmer. Raben/Fassbinder är ett klassiskt musik- & regiteam, ungefär som Herrmann/Hitchcock, Rota/Fellini eller Morricone/Leone. Det hade ju varit tämligen enkelt att låta Franz Biberkopfs irrtåg i 20-talets Berlin ackompanjeras av typisk Berlinsk 20-talsmusik a la Kurt Weill eller Ernst Krenek. Men så lättköpta pastischer ägnar sig Raaben dessbättre inte åt. Tempot är utstuderat sävligt, valser och en och annan foxtrot dominerar. Ledande instrumet är trumpet och dragspel. (Märker ni hur intresset stegras?) Ibland påminner det om Nino Rota, ibland om smörtrumpeten Arne Lambert, ett munspelsparti får mig att tänka på John Barrys tema till Midnight Cowboy. Som synes lite geografiskt vilsen musik, precis som Biberkopf, nyligen frisläppt från fängelset, är vilsen i Berlin.

Chopin en granitgrå morgon

När jag för 15-20 år sedan skulle sätta mig in i "den klassiska musiken" skedde det med novisens nogrannhet. Litteratur studerades, jämförelser gjordes, facktidskrifter inhandlades och konsulterades. Följden av detta blev dessvärre att jag på kort tid förköpte mig och intresset svalnade och höll sig ganska svalt i flera år. I dag är förhållandet mer avslappnat och jag lyssnar på (och uppskattar oftast) det som kommer i min väg. Vid mitt tidigare studium utkristalliserades ett slags informell kanon som uteslöt en del tonsättare. Tjajkovskij, Chopin och Grieg till exempel ansågs vara för banala. Det verkar nu, så här i efterhand, som om jag speciellt dras till dessa tidigare förkastade, som för att visa hur fel jag haft. Och visst hade jag fel! Lyssnar denna morgon på Martha Argerich inspelning av Chopins andra pianosonat. Volymen är låg, utsikten från femte våningen granitgrå i regnvädret, en lätt förkylning gör sig påmind. Musiken låter närmast förströdd, som om den inte var på fullt allvar. Plötsligt dyker begravningsmarschen upp - igenkännandet gör att jag genast stegar fram till grammofonen och höjer volymen. Omedelbart efter följer fjärde satsen, volymen förblir höjd, musiken omsluter rummet.

Bäst redan då

Den 21 augusti 1932 var det match mellan AIK och Elfsborg på Stockholms Stadion. Vi får se ett av AIKs mål.
Slutresultatet blev 4-0. Från: 22 aug 1932

Meddelanden ur den venetianska vasen

Jag inhandlade dessa fina Raymond Chandler-deckare häromdan. The Simple Art of Murder innehåller bland annat titelessän som handlar om deckarromanen som konstform. Det är den där Raymond Chandler beskriver hur kollegan Dashiell Hammett tog ut mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden.
En rolig bonus med att köpa begagnade böcker är de eventuella anteckningar och kommentarer som gjorts av läsaren eller de små lappar som stundom finns instuckna mellan sidorna som använts som bokmärke. Jag har hittat allahanda kvitton, kolappaper, gamla SL-biljetter, inköpslistor, o.dyl. I ovan nämnda Chandlerbok hittade jag två stycken utbetalningsavier (utkvitterade).


Det ena avser ett honorar för en artikel skriven i tidskriften Konditorn. 150 kronor har utbetalats med avsändare Sveriges Konditorförening. Utbetalningen har skett i november 1965. Men till vem? Det andra är en utbetalning om 20 kr som arvode för medverkan vid Företagsnämndens sammanträde 14 maj 1965. Avsändare är här Kungl. Statistiska Centralbyrån.

Strindberg lyckades ju sammanfatta ett stycke människoliv på ett halvt ark papper men dessa meddelanden från det förflutna är än mer fragmentariska, mer som gåtfulla nycklar till ett sammanhang. Men till vilket sammanhang? Det gäller bara att hitta låset till vilket de passar.
Vem var mannen eller kvinnan som kvitterade ut honoraren? En luttrat journalist som tog lösa uppdrag? En konditor med egen firma och skrivardrömmar? Vad gjorde han eller hon i företagsnämnden? Vad handlade artikeln i Konditorn om? Kan man i denna publikation även hitta receptet till Zolaikatårta? Nej förresten, stryk det där sista - det är en helt annan historia.
Jag funderar allvarligt att gå till botten med detta - beställa fram hela årgången 1965 av Konditorn på Kungliga biblioteket, sitta i forskarsalen och bläddra, sida efter sida. Sedan ta bussen till Västerbroplan, stega in på Riksarkivet och beställa fram företagsnämndens protokoll ur Kungl. Statistiska Centralbyråns arkiv. Kanske kan jag då finna sambandet och svaret på frågan: Vem?

Овод (The Gadfly) - Soundtracks, del 6

Musiken här är inte det egentliga soundtracket (jag vet inte om sådana utgavs i Sovjetunionen 1955), utan en svit med musik ur filmen inspelad 1962 med Khachaturian (Emin inte Aram - han med Onedinlåten!) som dirigent. Kompositör är ingen mindre än Dmitri Shostakovich som precis som kollegan Prokofiev skrev en del musik till den sovjetiska filmindustrin. Om filmen The Gadfly vet jag inte mycket. Den lär vara baserad på en italiensk 1800-talsroman och ha ett revolutionärt och antireligiöst tema, vilket kanske inte överraskar med tanke på omständigheterna. Mest hågkommen är den sannolikt för Shostakovich vackra musik. Den som förväntar sig att kunna avläsa kritik mot sovjetregimen så att säga mellan notbladen lär bli besviken här. Den här musiken är allt igenom ändamålsenlig men för den skull inte alls ointressant. Här finns inga spår av modernism utan musiken är närmast svärmisk och romantisk, mer ryskt 1800-tal än förväntat av filmmusik från 1955.
Den mest kända musiken ur filmen är den romans för violin och orkester som kan höras i klippet nedan. Musiken känns väldigt bekant - jag undrar om den inte använts i något annat sammanhang?

Johannelund, i lördags

I lördags åkte vi hela vägen till Johannelund i västerort för att besöka Läkarmissionens loppis. Vi kom hem med en hel del smått och gott som härmed delvis redovisas. A. koncentrerade sig på porslin o.dyl. och hittade många fina saker. Allra vackrast var nog i mitt tycke denna lilafärgade (burgundröda?) glasskål.


Själv fastnade jag som vanligt länge bland böcker och skivor. Här, till exempel, lite skön alp-country från österikiska Lolita. Ett sällsynt illa valt artistnamn med tanke på det rekorderliga fruntimmer som möter oss på omslaget. En EP på Polydor som bl.a. innehåller dunderhiten Seemann (ni får kolla på Youtube själva om ni inte tror mig!), till det facila priset av tre kronor.
Rätt outhärdlig egentligen, men på ett lite trivsamt sätt.

Tre kronor kostade även denna flexidisc som en gång följde med Bildjournalen 1966. Jag har ju på annat ställe klagat på irriterande gratis-cd:s, men det här är något helt annat. Pekka Langer (!) är DJ och presenterar låtar av Ola & the Janglers, Strangers och Tages. Spelar bra, som det brukar heta.

Bland böckerna fanns många sällsynta svenska femtiotalsromaner, många osprättade, med fina omslag. Besinnade mig dock och lät mig nöja med denna: Knut Nordströms debut Doktor Mirakels medicin. Jag har för mig att jag hört talas om Nordström och med tanke på baksidestexten verkar det ganska lovande. Tre spänn!


Vi avslutade sedan vår förmiddag med att avnjuta varsin lunchbakelse på anrika Pallas i Vällingby Centrum med utsikt mot biografen Fontänen och ett regnigt torg. Oh, ljuva femtiotal!

Westö och bakverken

Lagom till att Kjell Westös fjärde och enligt egen uppgift sista Helsingforsroman, Gå inte ensam ut i natten utkommit har jag påbörjat läsningen av hans förra bok, Där vi en gång gått. Det som genast slår en är den nästan maniska detaljrikedomen, en noggrannhet som dock inte på något sett står i vägen för berättelsen.
Dels det och så … bakverken!
Här handlar det inte om någon futtig madeleinekaka uppblött i blaskigt te utan en hel buffé av mer eller mindre bortglömda härligheter: Zolaïkatårta, Alexanderbakelse, champagnekorkar, briocher, petit chouxer, éclairer, bebéer, moccamaränger och tusenbladsbakelser.

Plötsligt slår det mig att jag lever i en tid och ett land där det kan anses vara tillfyllest att förära ett födelsedagsbarn med en prinsesstubbe, där en dammsugare går under epitetet kondisbit och där en chokladboll inte bara är något som grannbarnen försöker sälja för att bättra på klasskassan.

Nej, visa mig det konditori som kan servera mig en bit Zolaïkatårta och jag ska visa dig ett konditori med en ny stamkund!

Från www.kakrummet.se hittar jag följande recept:

ALEXANDERBAKELSE - Räcker till 6-8
Denna bakelse skapades i början av 1800-talet när Alexander I skulle komma till Helsingfors på besök. Konditor Menn var den förste som tillagade den.

Bottnar:
3 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
3 msk strösocker
125 g kylskåpskallt smör i bitar

Fyllning:
1 dl hallonsylt

Glasyr:
3-4 dl florsocker
½ msk färskpressad citronsaft
2 msk vatten

Garnering:
Röd tårtgelé
Ev. sockerdekoration

Så här gör du:
1. Gör bottnarna. Sätt ugnen på 150 grader. Blanda mjöl, bakpulver och socker i en bunke eller matberedare med kniven isatt.
2. Tillsätt smöret och finfördela det i mjölblandningen. Arbeta snabbt ihop till en deg.
3. Dela degen i två lika stora delar. Kavla ut varje del till en rund botten, ca 16 cm i diameter. Bottnarna bör vara så jämntjocka som möjligt.
4. Lägg bottnarna på en bakpappersklädd plåt. Nacka bottnarna med en gaffel.
5. Grädda bottnarna mitt i ugnen 20-25 min eller tills de blivit ljusbruna. Låt dem sedan kallna.
6. Bred hallonsylten över den ena bottnen, lägg sedan den andra bottnen ovanpå.
7. Gör glasyren: Rör ihop florsocker, citronsaft och vatten i en skål. Rör tills det blir en jämn glasyr.
8. Bred glasyren över bakelsen. Garnera med tårtgelén. Spritsa tårtgelén i ringar på glasyren. Dra sedan med nåtot spetsigt så att dekorativt mönster bildas. Börja i mitten och dra ut mot kanterna. Sätt ev. en sockerdekoration i mitten.

Ragtime - Soundtracks, del 5

Randy Newman brukar av någon anledning buntas ihop med singer/songwriters av sextio-/sjuttiotalssnitt men har egentligen kanske mer gemensamt med tin pan alley-kompositörer som Cole Porter eller Hoagy Carmichael än James Taylor eller Joni Mitchell. Lägg därtill en dos New Orleans från Scott Joplin till Professor Longhair och Doctor John. Den arkaiska tonen av ”amerika före världskrigen” förekommer titt som tätt på Newmans fyra-fem första (och bästa) album.

Därför var det onekligen något av ”a match made in heaven” att låta Newman skriva musiken till Milos Formans filmatisering av Doctorows bestseller Ragtime. Boken innehåller ett myller av karaktärer och är rätt rapsodisk vilket sannolikt inte gjort den lätt att göra till film. Filmen är heller inte speciellt lyckad vill jag minnas, men musiken är helgjuten. Utan Newmans vanligtvis satiriska texter (endast tre låtar är här med sång) ger musiken ett vekare och lite introvert intryck. Det är, trots det veka, musik som pockar på uppmärksamhet. Jag har ibland satt på skivan som bakgrundsmusik till matlagning men har snart funnit mig sittande med omslaget i hand, lyssnandes noga, medan bechamelsåsen bränner vid på spisen!
Klippet nedan med illustrationer av Edward Hopper har naturligtvis inget med filmen att göra men musiken utgörs av två melodier från soundtracket.

Höst i industriområdet

Storängens industriområde i Huddinge hotas av omvandling till bostadsområde. Bilder tagna vid en friskvårdspromenad.

No-Show Jones

Håller just på att plöja igenom George Jones självbiografi I Lived to Tell It All, spökskriven av en Tom Carter, som för övrigt verkar specialisera sig just på countrybiografier. Det är ett ganska mödosamt arbete att läsa denna rätt enahanda historia om "No-Show Jones" alla eskapader på fyllan. Glimtvis blir det kul men repetitionerna känns snart tröttande. Mycket practical jokes och anektdoter, men särskilt roligt verkar han inte ha haft ändå. Ibland blir det lite oavsiktligt komiskt (eller tragiskt kanske). Som när han försvarar sig mot anklagelserna att han skulle ha misshandlat Tammy Wynette under deras stormiga äktenskap: -I never beat her (although I slapped her once), and I never shot her or shot at her.
Men då så...

Så mycket om den fantastiska musik Jones gjort handlar det dessvärre inte. Nej, du kan gott glömma här biografin och istället lyssna på den oslagbare sångaren George Jones. Klippet nedan visar She Thinks I Still Care från 1962

Ja, men det är ju en Skyline Miracle!

En gång kom jag hem från Italien med en bit parmesan, lite prosciutto och en persiljekvarn. Jag har aldrig använt den men den verkade på nå´t sätt förtroendeingivande och nödvändig, där och då. Jag kom att tänka på denna när jag hittade nedanstående nödvändighet på loppis i Huddinge i helgen. Nej det är inte något medeltida tortyrredskap i modern tappning, utan en fullt brukbar och nödvändig screw cap opener av märket Skyline Miracle. Av engelskt fabrikat. Och nu förstår jag inte hur jag någonsin klarat mig utan en sådan.

Gladys Knight & the Pips

På bilsemestern för någon vecka sedan laddade vi CD:n med en av de där gratisskivorna som numer alltid tycks följa med utrikiska musiktidningar och som vanligen mest är till besvär. Just den här var fylld med Motownlåtar och var väl trevlig på det där lite harmlösa sättet som Motownlåtar ofta är. Men så dök plötsligt Didn't You Know (You'd Have to Cry Sometime) med Gladys Knight & the Pips från 1969 upp. Så fruktansvärt bra. Gladys Knight måste ju vara den perfekta soulsångerskan. Påstridig och återhållen, sorgsen och upplyftande - allt på en gång. Låten är skriven av Ashford & Simpson och har en text som onekligen bär ett visst inflytande från Dylans Like a Rolling Stone:

Oh, you used to be so proud
Now your head's a little lower
And you walk a little slower
And you don't talk so loud

Hmm, now, you've gotten wise
Yeah, you know how love can
Build you up one moment
And the next
Cut you down to size
And then you discover
All she told you
Was a bunch of lies

Inte direkt Please Mr Postman eller Baby Love. Youtube-klippet saknar tyvärr rörliga bilder men var det med bäst ljud jag kunde hitta.

The Music Man - Soundtracks, del 4

Det vore ju konstigt om man i den pågående uppräkningen av filmusikskivor skulle utesluta en av de absolut vanligaste kategorierna i loppisbacken: musicalsoundtracket. Älskad av få men av dessa älskad desto mer! Jag väljer emellertid inte någon av de mer vanligen förekommande, utan Meredith Willsons The Music Man (filmen är från 1962). Det ska sägas med en gång att detta inte är undantaget som omvänder skeptikern. Tvärtom finns här mycket av det klämkäcka och bottenlöst sentimentala som stöter bort många. Men ändå gillar jag The Music Man. Jag vet inte riktigt varför men så är det ialla fall. Kanske är det för att själva handlingen är rätt skruvad. Bedragaren Harold Hill är en skrupelfri affärsman som åker från stad till stad och låtsas vara en musikdirektör med avsikt att hjälpa städerna skapa en fantastisk ungdomsorkester. Han samlar in pengar avsedda för uniformer och instrument, men ungdomarna får inget i utbyte innan han far vidare. När han kommer till River City blir han emellertid kär i stadens bibliotekarie och börjar få moraliska betänkligheter.
Historien utspelas på 1910-talet och musiken ger också stundtals samma lite ålderdomliga intryck som också finns hos t.ex. Randy Newman (jag lovar härmed att ta upp hans musik till filmen Ragtime snart.) Herregud, här finns till och med en livs levande barbershopkvartett!
Exemplet nedan är kanske inte så typiskt men visar ändå på Willsons originalitet. Det är alldeles i början av filmen och inslaget med männen på tåget fungerar som ett slags recitativ ur en opera eller en kör i ett antikt drama, som snabbt ger oss förutsättningarna för historien på ett rytmiskt och tungvrickande maner. Jag slänger också in slagdängan Seventysix Trombones som bonus - försök att få den ur huvudet får ni se.

Skyltar - höstsemester i Värmland/Dalarna

I tur ordning: Karlstad, Ekshärad, Malung, Vansbro, Vansbro igen samt interiör från Ferneborgs Radio Service, Vansbro.

Som man är klädd...

Att bygga bo heter en liten bok som delades ut i lysningspresent till hugade intressenter alldeles gratis. Finansieringen skedde med hjälp av ett antal företag och ungefär halva boken består också av reklam för blomsterhandlare, ekiperingar, fotoateljéer, järnaffärer, barnvagnsexperter o.s.v. Den mer redaktionella delen av boken går igenom viktiga ting inför- under- och efter bröllopet, rörande saker som juridik, etikett, bostad, familj, heminredning m.m. Bland skribenterna finns namn som Cello, Lena Larsson och den i sammanhanget något opålitlige Sten Broman. Mycket finns säkert att säga om dessa texter om man studerar dem närmare men jag har fastnat för Bromans bidrag som är ett av de få som riktar sig enbart till mannen. Som man är klädd … är ett slags försvar för omåttligheten (med stil!) och ett illa dolt angrepp på den konformistiska konfektionsindustri som ju bland andra gjort boken möjlig och därtill sannolikt betalt Bromans gage!
Broman utgår från Beau Brummells sats ”att vara välklädd är att inte väcka uppmärksamhet” som han menar feltolkats så, att en gentleman skulle behöva klä sig så färglöst, trist och opersonligt som möjligt. Det heter vidare (observera att detta bör läsas högt med Lundensisk dialekt):
”Vi ser resultatet av en sådan uttolkning: nästan alla herrar är klädda som ljusskygga råttor. Somliga är så djärva att de vågar axla en mörkbrun kostym. Men då ska den va så trist smutsbrun som möjligt. Annars är det fara värt ”att den väcker uppmärksamhet” bland de råttfärgade grådaskingarna, som är i majoritet”.
Därefter följer en metodisk genomgång av nödvändiga plagg som samtidigt ger oss en inblick i den Bromanska garderoben: Frack, Smoking, Bonjour, Jackett, Citydress samt Kavajkostym. Här kunde citeras många godbitar men jag tänkte nöja med det något ampra sätt på vilket Citydressen avfärdas:
”Citydressen är ett småborgerligt surrogat för bonjouren eller jacketten. Den saknar elegans men är oftast välmenande.”
Jag vet inte när Broman skrev sin text men när denna bok trycktes (1963) måste den ha tett sig svårt anakronistisk. Om den nu är att ta på fullt allvar. Det är inte alldeles givet när det gäller Broman. Det är hursomhelst svårt att se den nytta ett ungt par från säg … Upplands Väsby eller Virserum kunde ha av Bromans och en del andra texter i denna bok.
Det fina omslaget till boken är för övrigt av Sven X-et Erixson och lär finnas i original i protestantiska kyrkan i Florens. Varför står det aldrig något om detta i reseguiderna?

Giulietta Degli Spiriti - Soundtracks, del 3

Jaha, redan i mitt tredje filmmusikexempel bryter jag skändligen mot mina egna regler, ety detta fonogram kostade mig betydligt mer än stipulerade en eller två tior. Men jag kan bara inte låta bli att skriva om denna drömska musik av Nino Rota. Det finns ett lite svårgripbart vemod här: man ser framför sig nå´n turistort som håller på att stänga för säsongen. Försäljare packar ihop marknadsstånden och det börjar dra kyliga vindar längs promenaden. Rotas musik är minerad med ett slags lättjefullhet, sorg- och sysslolöshet, men samtidigt med en känsla av att så här kommer det inte att fortsätta, att det liksom är början till slutet. Musikaliskt finns inslag av cirkusmusik, kontinental schlager, rock & roll och cocktailjazz. Jag älskar den här blandningen av högt och lågt - det här är en form av förhöjd skräpmusik! Det ledande instrumentet på plattan är något som heter Cordovox, som jag tror är ett slags elektrifierat dragspel eller möjligen elorgel. Ett riktigt skitinstrument som bara ytterligare förhöjer stämningen. Lyssna på exemplet nedan.
Rota är idag kanske mest känd för temat till Gudfadern. Men det är i musiken till Fellinis filmer han når sina största höjder, tycker jag.

Stig Lindberg = Svensk design?

Ja ibland kan man ju undra om det inte finns några andra formgivare att ta till. När KF nu firar sitt 110-årsjubileum lanserar man bl.a. muggar med Lindbergs mönster Fallande löv i begränsad upplaga. Jag ser att de redan idag är till salu på Tradera för 90 kr! Kanske läge att köpa på sig några i alla fall. Hur pass begränsad upplagan är framgår inte men priset är billigt (39 kr för två om du har coopkort) så det är synd att klaga antar jag, men... observera att det är mönstret och inte muggmodellen som är retro! Minns ni att McDonalds för några år sedan serverade sitt lankiga kaffe ur pappmuggar med Lindbergmönster? Det var en roligare idé, tycker jag.

The Fortune Cookie - Soundtracks, del 2

The Fortune Cookie är en komedi från 1966 där regissören Billy Wilder för sista gången samarbetar med Jack Lemmon (tidigare bl.a. I hetaste laget, The Apartment och Irma La Douce). Det är också sista gången Wilder samarbetar med kompositören André Previn. För att förvilla er ytterligare kan nämnas att det däremot är första gången som Lemmon samarbetar med sedemera parhästen Walter Matthau. Solklart? Lemmon spelar en TV-fotograf som oavsiktligt mejas ner av en amerikansk fotbollspelare och Matthau hans svåger, tillika advokat som genom att övertyga Lemmon att spela betydligt mer skadad än han i verkligheten blivit försöker tillskansa sig ett häftigt skadestånd. André Previn är ju som bekant en veritabel renässansman: dirigent av klassisk orkestermusik, jazzpianist och så då kompositör av filmmusik. Inte sällan använder sig Previn av ”inlånad” musik som han sedan interfolierar som ett slags ledmotiv för sina kompositioner. Så är fallet här där Cole Portersången You’d Be So Nice to Come Home To vävs in i Previns musik på ett intrikat sätt. Den framförs också rakt upp och ner med sånginsats av en för mig okänd sångerska. Jag har överhuvudtaget svårt att hitta information om medverkande - en baritonsaxofonist låter nästan som Gerry Mulligan men det brukar de ju oftast göra. Musiken är en blandning av mer traditionell orkestermusik och jazz. Inte så mycket att säga om egentligen - men väldigt snyggt. Som vanligt bjuds nedan på filmens trailer.