När jag för 15-20 år sedan skulle sätta mig in i "den klassiska musiken" skedde det med novisens nogrannhet. Litteratur studerades, jämförelser gjordes, facktidskrifter inhandlades och konsulterades. Följden av detta blev dessvärre att jag på kort tid förköpte mig och intresset svalnade och höll sig ganska svalt i flera år. I dag är förhållandet mer avslappnat och jag lyssnar på (och uppskattar oftast) det som kommer i min väg. Vid mitt tidigare studium utkristalliserades ett slags informell kanon som uteslöt en del tonsättare. Tjajkovskij, Chopin och Grieg till exempel ansågs vara för banala. Det verkar nu, så här i efterhand, som om jag speciellt dras till dessa tidigare förkastade, som för att visa hur fel jag haft. Och visst hade jag fel! Lyssnar denna morgon på Martha Argerich inspelning av Chopins andra pianosonat. Volymen är låg, utsikten från femte våningen granitgrå i regnvädret, en lätt förkylning gör sig påmind. Musiken låter närmast förströdd, som om den inte var på fullt allvar. Plötsligt dyker begravningsmarschen upp - igenkännandet gör att jag genast stegar fram till grammofonen och höjer volymen. Omedelbart efter följer fjärde satsen, volymen förblir höjd, musiken omsluter rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar