Populärlitteratur från 50-talet skulle med fog kunna användas som paradexempel på en obsolet (föråldrad) genre. Eller…? Stilen är ofta påfrestande ”hejig” och värderingarna stundom fördomsfulla. Det mänskliga menageriet är befolkat (som i exemplet här) av oproportionerligt många fruar med intresse för välgörenhetsbasarer, pensionerade majorer, framgångsrika nervläkare och reklamare på väg uppåt. (Reklamare var 50-talets ytliga lättingar närmast att jämföra med dagens mediemän och kvinnor). Deckargenren utspelas ju i allmänhet i samtida miljöer och åldras därför fort men ger också en unik tidsbild för den som är intresserad av annat är själva intrigen. Speciellt roligt tycker jag det är med Stockholmskildringar från denna tid. Stieg Trenter är ju mest känd och i ärlighetens namn också mest läsvärd men missa för all del inte heller Vic Sunesson. Han skrev ett trettiotal deckare mellan åren 1948-1975, de flesta med hjälten överkonstapel O. P. Nilsson.
Ordet är mord är från 1958 och utspelar sig dels i Lärskstaden och dels på Älgö utanför Saltsjöbaden. Inköpt för någon vecka sedan på Möjligheternas Hus i Farsta Strand. Vem mördaren var? Det har jag glömt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar