Jokke live på Sjödalstorget

Den här gången rör det sig inte om något loppisfynd utan en gammal bortglömd ägodel som jag hittade i källaren när jag letade efter något annat. Det måste ha varit någon gång i slutet av 60-talet jag gjorde en kort karriär som autografsamlare. Ett speciellt litet häfte med senapsgula sidor inköptes till detta ändamål men med själva samlandet vill det sig inte riktigt. Dittills hade jag lyckats skaffa två autografer varav den ena var min mammas! Den andra däremot var ingen mindre än ”Honken” Holmqvists, stolt införskaffad på Intersport i Huddinge Centrum. Nu ville det sig inte bättre än att lappmarkens egen trubadur Jokkmokks-Jokke skulle besöka Sjödalstorget i Huddinge för konsert och som jag hoppades autografstund. Min far tog mig i handen och vi åkte med bussen ner till centrum. Väl framme visade det sig att Jokke visst kunde ge grabben en autograf men först måste ett idolkort på mannen ifråga inköpas. Min far blev nog lite irriterad och tyckte det var en smula gnidet. Men eftersom vi inte gärna kunde komma hem med oförrättat ärende och det vore orimligt att min snålt tilltagna veckopeng skulle belastas av kostnaden för ett vykort föreställande en då ca 55-årig man i samedräkt köpte min far kortet, Jokke satte sin signatur och vi åkte hem. Kortet är enligt baksidan taget vid Akkatsfallet. Om ni tittar noga kan ni skönja Jokkes autograf i vattnet. Jokkes kompis heter Elver Dahl och är enligt texten "lappsilversmed". Dessutom uppmanas vi gå med i Jokkmokks Jokkes "Fän-klubb". Bara att höra av sig till Ekonomiestud. Lars Svensson i Umeå. Hög tid att göra slag i saken!

Fiddler on the Roof

Det var något med själva idén att ge Fiddler on the Roof - sannolikt den mest judiska av alla musicals - ”the latin treatment” som jag fann oemotståndlig när jag hittade denna platta i Ronneby i somras. Jag förväntade mig en kalkon men det visade sig att Joe Quijanos tolkning var riktigt bra - på allvar. Man brukar ju säga att en bra låt alltid är en bra låt.
Joe Quijano, född 1935, är en Puerto Rico-född slagverkare, bandledare, sångare och skivbolagsboss, alltjämt verksam i New York. Stilen här är lite boogaloo a la Willie Bobo, allt är instrumentalt och mest utmärker sig en grym saxofonist som dessvärre inte är namngiven. Någon som vet vem? Skivmärket MGM och året 1965.
Quijano är ju långt ifrån ensam om att låta sig inspireras av spelmannen: Cannonball Adderley gjorde en hel LP med musik från musikalen 1964, Gwen Stefani använde delar av If I were a rich man härom året och till och med the Temptations (!) bjuder på ett medley i youtube-klippet nedan. Ja, det är en stillbild och nej det är inte Eddie Kendricks som blonderat håret. Slut ögonen och lyssna.

Vic Sunesson

Populärlitteratur från 50-talet skulle med fog kunna användas som paradexempel på en obsolet (föråldrad) genre. Eller…? Stilen är ofta påfrestande ”hejig” och värderingarna stundom fördomsfulla. Det mänskliga menageriet är befolkat (som i exemplet här) av oproportionerligt många fruar med intresse för välgörenhetsbasarer, pensionerade majorer, framgångsrika nervläkare och reklamare på väg uppåt. (Reklamare var 50-talets ytliga lättingar närmast att jämföra med dagens mediemän och kvinnor). Deckargenren utspelas ju i allmänhet i samtida miljöer och åldras därför fort men ger också en unik tidsbild för den som är intresserad av annat är själva intrigen. Speciellt roligt tycker jag det är med Stockholmskildringar från denna tid. Stieg Trenter är ju mest känd och i ärlighetens namn också mest läsvärd men missa för all del inte heller Vic Sunesson. Han skrev ett trettiotal deckare mellan åren 1948-1975, de flesta med hjälten överkonstapel O. P. Nilsson.
Ordet är mord är från 1958 och utspelar sig dels i Lärskstaden och dels på Älgö utanför Saltsjöbaden. Inköpt för någon vecka sedan på Möjligheternas Hus i Farsta Strand. Vem mördaren var? Det har jag glömt!

Klassiskt på vinyl

Att handla klassisk vinyl på loppis är en strålande idé. Oftast är skivorna i bra skick. Man ser framför sig en mycket noggrann före detta ägare iförd rökrock och filttofflor framför nyköpt stereoanläggning av Bang & Olufsen-snitt som hanterar vinylen med en kännares handlag. Inspelningar från 60- och 70-talen på betrodda märken som Decca, DG, Philips och EMI låter dessutom mycket bra - ofta bättre än senare tiders digitala inspelningar. Själv letar jag helst moderna tonsättare (d v s sådana från 1900-talet!) men då och då slinker en del annat med också. Som denna inspelning på Deutsche Grammophon av Chopins och Liszts första pianokonserter till exempel. Solist är Martha Argerich och omslaget är ju otroligt läckert! Inspelningen är från 1968. För den intresserade kan sägas att den finns återutgiven på CD i DG:s ”Originalsserie”. Fyndades för några kronor på en loppis i Sala i somras.

Brevställ med fotbollsmotiv

Detta snygga brevställ hittade jag på jättelika Östregårds antik och loppmarknad utanför Växjö, http://www.ostregard.se/, en varm sommardag i slutet av juni. Det är lite Rekordmagasinet över det hela, inte sant. Man brukar ju tala om ”TV-räddningar” men jag är inte säker på att TV riktigt introducerats i svenska hem när denna tillverkades. Ett problem är att om man använder den till sitt avsedda ändamål så försvinner själva effekten med målvakt framför mål - men eftersom jag aldrig får några brev och räkningar numera betalas på nätet eller med autogiro får den helt enkelt tjäna som statyett. Vackert så!