Meddelanden ur den venetianska vasen

Jag inhandlade dessa fina Raymond Chandler-deckare häromdan. The Simple Art of Murder innehåller bland annat titelessän som handlar om deckarromanen som konstform. Det är den där Raymond Chandler beskriver hur kollegan Dashiell Hammett tog ut mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden.
En rolig bonus med att köpa begagnade böcker är de eventuella anteckningar och kommentarer som gjorts av läsaren eller de små lappar som stundom finns instuckna mellan sidorna som använts som bokmärke. Jag har hittat allahanda kvitton, kolappaper, gamla SL-biljetter, inköpslistor, o.dyl. I ovan nämnda Chandlerbok hittade jag två stycken utbetalningsavier (utkvitterade).


Det ena avser ett honorar för en artikel skriven i tidskriften Konditorn. 150 kronor har utbetalats med avsändare Sveriges Konditorförening. Utbetalningen har skett i november 1965. Men till vem? Det andra är en utbetalning om 20 kr som arvode för medverkan vid Företagsnämndens sammanträde 14 maj 1965. Avsändare är här Kungl. Statistiska Centralbyrån.

Strindberg lyckades ju sammanfatta ett stycke människoliv på ett halvt ark papper men dessa meddelanden från det förflutna är än mer fragmentariska, mer som gåtfulla nycklar till ett sammanhang. Men till vilket sammanhang? Det gäller bara att hitta låset till vilket de passar.
Vem var mannen eller kvinnan som kvitterade ut honoraren? En luttrat journalist som tog lösa uppdrag? En konditor med egen firma och skrivardrömmar? Vad gjorde han eller hon i företagsnämnden? Vad handlade artikeln i Konditorn om? Kan man i denna publikation även hitta receptet till Zolaikatårta? Nej förresten, stryk det där sista - det är en helt annan historia.
Jag funderar allvarligt att gå till botten med detta - beställa fram hela årgången 1965 av Konditorn på Kungliga biblioteket, sitta i forskarsalen och bläddra, sida efter sida. Sedan ta bussen till Västerbroplan, stega in på Riksarkivet och beställa fram företagsnämndens protokoll ur Kungl. Statistiska Centralbyråns arkiv. Kanske kan jag då finna sambandet och svaret på frågan: Vem?

Овод (The Gadfly) - Soundtracks, del 6

Musiken här är inte det egentliga soundtracket (jag vet inte om sådana utgavs i Sovjetunionen 1955), utan en svit med musik ur filmen inspelad 1962 med Khachaturian (Emin inte Aram - han med Onedinlåten!) som dirigent. Kompositör är ingen mindre än Dmitri Shostakovich som precis som kollegan Prokofiev skrev en del musik till den sovjetiska filmindustrin. Om filmen The Gadfly vet jag inte mycket. Den lär vara baserad på en italiensk 1800-talsroman och ha ett revolutionärt och antireligiöst tema, vilket kanske inte överraskar med tanke på omständigheterna. Mest hågkommen är den sannolikt för Shostakovich vackra musik. Den som förväntar sig att kunna avläsa kritik mot sovjetregimen så att säga mellan notbladen lär bli besviken här. Den här musiken är allt igenom ändamålsenlig men för den skull inte alls ointressant. Här finns inga spår av modernism utan musiken är närmast svärmisk och romantisk, mer ryskt 1800-tal än förväntat av filmmusik från 1955.
Den mest kända musiken ur filmen är den romans för violin och orkester som kan höras i klippet nedan. Musiken känns väldigt bekant - jag undrar om den inte använts i något annat sammanhang?

Johannelund, i lördags

I lördags åkte vi hela vägen till Johannelund i västerort för att besöka Läkarmissionens loppis. Vi kom hem med en hel del smått och gott som härmed delvis redovisas. A. koncentrerade sig på porslin o.dyl. och hittade många fina saker. Allra vackrast var nog i mitt tycke denna lilafärgade (burgundröda?) glasskål.


Själv fastnade jag som vanligt länge bland böcker och skivor. Här, till exempel, lite skön alp-country från österikiska Lolita. Ett sällsynt illa valt artistnamn med tanke på det rekorderliga fruntimmer som möter oss på omslaget. En EP på Polydor som bl.a. innehåller dunderhiten Seemann (ni får kolla på Youtube själva om ni inte tror mig!), till det facila priset av tre kronor.
Rätt outhärdlig egentligen, men på ett lite trivsamt sätt.

Tre kronor kostade även denna flexidisc som en gång följde med Bildjournalen 1966. Jag har ju på annat ställe klagat på irriterande gratis-cd:s, men det här är något helt annat. Pekka Langer (!) är DJ och presenterar låtar av Ola & the Janglers, Strangers och Tages. Spelar bra, som det brukar heta.

Bland böckerna fanns många sällsynta svenska femtiotalsromaner, många osprättade, med fina omslag. Besinnade mig dock och lät mig nöja med denna: Knut Nordströms debut Doktor Mirakels medicin. Jag har för mig att jag hört talas om Nordström och med tanke på baksidestexten verkar det ganska lovande. Tre spänn!


Vi avslutade sedan vår förmiddag med att avnjuta varsin lunchbakelse på anrika Pallas i Vällingby Centrum med utsikt mot biografen Fontänen och ett regnigt torg. Oh, ljuva femtiotal!

Westö och bakverken

Lagom till att Kjell Westös fjärde och enligt egen uppgift sista Helsingforsroman, Gå inte ensam ut i natten utkommit har jag påbörjat läsningen av hans förra bok, Där vi en gång gått. Det som genast slår en är den nästan maniska detaljrikedomen, en noggrannhet som dock inte på något sett står i vägen för berättelsen.
Dels det och så … bakverken!
Här handlar det inte om någon futtig madeleinekaka uppblött i blaskigt te utan en hel buffé av mer eller mindre bortglömda härligheter: Zolaïkatårta, Alexanderbakelse, champagnekorkar, briocher, petit chouxer, éclairer, bebéer, moccamaränger och tusenbladsbakelser.

Plötsligt slår det mig att jag lever i en tid och ett land där det kan anses vara tillfyllest att förära ett födelsedagsbarn med en prinsesstubbe, där en dammsugare går under epitetet kondisbit och där en chokladboll inte bara är något som grannbarnen försöker sälja för att bättra på klasskassan.

Nej, visa mig det konditori som kan servera mig en bit Zolaïkatårta och jag ska visa dig ett konditori med en ny stamkund!

Från www.kakrummet.se hittar jag följande recept:

ALEXANDERBAKELSE - Räcker till 6-8
Denna bakelse skapades i början av 1800-talet när Alexander I skulle komma till Helsingfors på besök. Konditor Menn var den förste som tillagade den.

Bottnar:
3 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
3 msk strösocker
125 g kylskåpskallt smör i bitar

Fyllning:
1 dl hallonsylt

Glasyr:
3-4 dl florsocker
½ msk färskpressad citronsaft
2 msk vatten

Garnering:
Röd tårtgelé
Ev. sockerdekoration

Så här gör du:
1. Gör bottnarna. Sätt ugnen på 150 grader. Blanda mjöl, bakpulver och socker i en bunke eller matberedare med kniven isatt.
2. Tillsätt smöret och finfördela det i mjölblandningen. Arbeta snabbt ihop till en deg.
3. Dela degen i två lika stora delar. Kavla ut varje del till en rund botten, ca 16 cm i diameter. Bottnarna bör vara så jämntjocka som möjligt.
4. Lägg bottnarna på en bakpappersklädd plåt. Nacka bottnarna med en gaffel.
5. Grädda bottnarna mitt i ugnen 20-25 min eller tills de blivit ljusbruna. Låt dem sedan kallna.
6. Bred hallonsylten över den ena bottnen, lägg sedan den andra bottnen ovanpå.
7. Gör glasyren: Rör ihop florsocker, citronsaft och vatten i en skål. Rör tills det blir en jämn glasyr.
8. Bred glasyren över bakelsen. Garnera med tårtgelén. Spritsa tårtgelén i ringar på glasyren. Dra sedan med nåtot spetsigt så att dekorativt mönster bildas. Börja i mitten och dra ut mot kanterna. Sätt ev. en sockerdekoration i mitten.

Ragtime - Soundtracks, del 5

Randy Newman brukar av någon anledning buntas ihop med singer/songwriters av sextio-/sjuttiotalssnitt men har egentligen kanske mer gemensamt med tin pan alley-kompositörer som Cole Porter eller Hoagy Carmichael än James Taylor eller Joni Mitchell. Lägg därtill en dos New Orleans från Scott Joplin till Professor Longhair och Doctor John. Den arkaiska tonen av ”amerika före världskrigen” förekommer titt som tätt på Newmans fyra-fem första (och bästa) album.

Därför var det onekligen något av ”a match made in heaven” att låta Newman skriva musiken till Milos Formans filmatisering av Doctorows bestseller Ragtime. Boken innehåller ett myller av karaktärer och är rätt rapsodisk vilket sannolikt inte gjort den lätt att göra till film. Filmen är heller inte speciellt lyckad vill jag minnas, men musiken är helgjuten. Utan Newmans vanligtvis satiriska texter (endast tre låtar är här med sång) ger musiken ett vekare och lite introvert intryck. Det är, trots det veka, musik som pockar på uppmärksamhet. Jag har ibland satt på skivan som bakgrundsmusik till matlagning men har snart funnit mig sittande med omslaget i hand, lyssnandes noga, medan bechamelsåsen bränner vid på spisen!
Klippet nedan med illustrationer av Edward Hopper har naturligtvis inget med filmen att göra men musiken utgörs av två melodier från soundtracket.

Höst i industriområdet

Storängens industriområde i Huddinge hotas av omvandling till bostadsområde. Bilder tagna vid en friskvårdspromenad.

No-Show Jones

Håller just på att plöja igenom George Jones självbiografi I Lived to Tell It All, spökskriven av en Tom Carter, som för övrigt verkar specialisera sig just på countrybiografier. Det är ett ganska mödosamt arbete att läsa denna rätt enahanda historia om "No-Show Jones" alla eskapader på fyllan. Glimtvis blir det kul men repetitionerna känns snart tröttande. Mycket practical jokes och anektdoter, men särskilt roligt verkar han inte ha haft ändå. Ibland blir det lite oavsiktligt komiskt (eller tragiskt kanske). Som när han försvarar sig mot anklagelserna att han skulle ha misshandlat Tammy Wynette under deras stormiga äktenskap: -I never beat her (although I slapped her once), and I never shot her or shot at her.
Men då så...

Så mycket om den fantastiska musik Jones gjort handlar det dessvärre inte. Nej, du kan gott glömma här biografin och istället lyssna på den oslagbare sångaren George Jones. Klippet nedan visar She Thinks I Still Care från 1962