
Efter en viss tvekan publicerar vi nu nummer två i vår serie: Karl-Erik Welin (1934-1992) med den briljant betitlade Capriceplattan
Karl-Erik Welin, orgel. Detta är ju något helt annat än Rostropovich, Welin framstår som en svårmodig jetsetare på franska rivieran cirka 1970. Vacker, charmerande, verserad och livsfarlig. Tänk Tom Ripley ungefär. Musiken är av typen modernistisk klassisk orgelkomposition. Inte undra på att kyrkorna avfolkades vid denna tid. Ett jävla oväsen som första minuten är fascinerande och minut 2-18 framstår som både tröttsamt och outhärdligt. Därmed torde det vara onödigt att konstatera att den självklart pryder sin plats i skivhyllan.