På femtiotalet försökte man inte sällan marknadsföra klassiskt musik i förföriska och kolorerade omslag med fotomodeller, gärna i exotiska miljöer. Visa mig det omslag av t.ex. Sheherazade som inte fördelaktigt anspelar på styckets exotism. Det kan verka lite främmande idag men många av omslagen är onekligen riktigt snygga. Exemplet ovan A Chopin Bouquet med pianisten Alexander Uninsky är fotograferat av holländaren Paul Huf. Om ni klickar på rubriken högst upp kommer ni till en tjusig sida om denne Huf. Han använde sig av brittiska modellen Ann Pickford för en rad omslag för skivbolaget Philips i mitten av femtiotalet, många av vilka finns avbildade på hemsidan.
Vi var på Stockholms Stadsteater i går och såg dramatiseringen av Klaus Manns Mefisto. Denna förställning har fått ganska dålig kritik på sina håll men jag tyckte nog att det var helt ok. Snygg scenografi (som vanligt på Stadsteatern), bra tempo och intressant innehåll. Sedan är det klart att det blir lite av snabbspolning när man försöker överföra en bred episk roman till scenen. Lite ytliga nedslag i s.k. nyckelscener som inte riktigt binder ihop och skapar psykologiskt trovärdighet. Ibland påminner det en smula om Illustrerade Klassiker - lightversioner av svårlästa romaner från förr. Mefisto finns mig veterligt inte i denna serie men väl Goethes Faust! Jag blev i alla fall sugen att läsa Manns roman efter föreställningen. Och det är väl vackert så!
Vissa saker är så vardagliga och självklara att man inte ser dem. Tänk bara på de små variationer som finns i gamla trägalgars utformning. Öppna garderoben och se själva. Någon har tänkt, förbättrat, förskönat. Företagstrycken ger en ytterligare dimension, en kulturhistorisk rentav.
Jag tänkte i all anspråkslöshet redovisa två inköp: Marianne Hööks Vän av ordning (Rabén & Sjögren, 1968) och Igor Stravinskijs Symfoni i C, dirigerad av honom själv (CBS, 1963). Vad dessa har gemensamt? Inte mycket, kanske ett slags stramhet och som exempel på skiljelinjen mellan liv och dikt. Om Marianne Höök har det talats mycket om de senaste åren, hon har fått vad man kallar en renässans. Mest har det dock sagts om hennes person: offret, kameleonten, strebern, affärerna, självmordet … men hur skrev hon egentligen? Själv är jag alltför ung för att ha ett förhållande till hennes texter så att säga i första hand. Därför är det spännande att läsa Vän av ordning vid sidan av händelsernas skede. Visst har dessa korta och till synes anspråkslösa texter om u-landsproblematiken, Vietnam, könsroller, kulturen, etc, förlorat en viktig dimension med tiden. Men det som slår en är det exakta och lite lågmälda i argumentationen och man undrar om en röst som Hööks skulle höras i dagens mediebrus. Hon säger själv om skrivandet i bokens förord: Och någon gång när det är som bäst kan man få uppleva det som sägs om klassisk balett: När rörelsen utförs rätt inställer sig glädje. Om ni klickar på rubriken ovan kommer ni till SR Minnen som innehåller flera roliga radioklipp av Marianne Höök.
Stravinskijs symfoni i C färdigställdes under 1939, ett fullständigt mardrömsliknande år för kompositören. Under 1937 drabbades Stravinskijs hela familj av tuberkulos. I november 1938 dog först dottern Mika och i mars 1939 avled hustrun Catherine. Man skulle ju kunna misstänka att musiken är präglad av dessa händelser men den som lyssnar efter sådana spår lyssnar förgäves, som Stravinskij själv uttryckt det. Snarare var det arbetet som höll honom uppe, har han sagt och han vek inte en tum från den inslagna vägen. Symfonin i C är ett av mina favoritverk ur Stravinskijs ”senare” produktion. Musiken här är långt från den unge tonsättarens expressivitet: snarare stram, rytmiskt vital men också ”mellan molnsjoken”, gnistrande vacker. Något bra klipp från symfonin har jag inte hittat men nedan kan ni i alla fall höra kompositören själv, på oefterhärmligt bruten engelska, berätta om tillkomsten av baletten Våroffer.
Någon av de där eviga helgdagarna kring nyår fastnade vi, allmänt letargiska, framför ett program som hette Melodifestivalen 2010 - Vägen till Oslo. Tanken är väl att vi nu ska börja ladda inför de alltmer utdragna och tradiga uttagningtävlingarna som snart ockuperar TV-tablån. Man blir bara trött: ständigt denne Christer Björkman, ständigt detta tjat om öststaterna och tonartshöjningarna. Och dessa eviga bugglåtar, alltfrån Waterloo (det är och förblir en skitlåt) och framåt. Men så plötsligt, några sekunder från Glenmarks, 1974. Allt förlåtet: harmonierna, gabardinbyxorna, skepparkransen från helvetet. Titeln, i sammanhanget närmast profetisk: I annorlunda land. Se och hör hela låten nedan.
PAN Books var (och är?) ett engelskt bokförlag som tidigt specialiserade sig på att ge ut enkla pocketböcker - måhända som ett slags mindre seriös motpol till giganten Penguin. Omslagen från framförallt 50- och 60-talen är riktigt snygga. Med tiden har det blivit en del i hyllorna hemmavid. Kanske något att samla på? Var går gränsen - när samlar man? När man köper sådant man inte vill läsa - enbart för omslaget kanske. Nedan är några exempel avbildade. Åtminstone Greene och Highsmith är ju läsvärda ...
Självfallet finns det en uttömmande samlarsida på nätet. Den som vill läsa mer om PAN Books kan klicka på rubriken ovan. Rekommenderas!
Tanken med denna blogg är helt enkelt att försöka hålla koll på vad vi köper på loppis under ett år. Mycket hamnar snart i källaren i eftertankens kranka blekhet (eller helt enkelt av platsbrist), varför det kan det vara bra med en inventarielista!
