ICA-förlaget informerar

Kanske läge för lite vickning framåt tolvslaget? Konsultera då gärna Smörgåsen - Läckra smörgåsar och goda drycker från ICA-kurirens provkök, utgiven av ICA-förlaget 1955. Förordet är skrivet av en intendent vid Nordiska Museet, så här går man grundligt tillväga. Inledningsvis får vi en närmast vetenskaplig genomgång av smörgåsens tre beståndsdelar: brödet, fettet och pålägget, där stor vikt lägges vid att proportionerna ska vara de rätta: "lagom mycket bröd, ej för mycket smör (i synnerhet om pålägget är fett), men gärna rikligt med pålägg och i vårt tycke ganska sparsamt med garnityret". Vad sägs, kanske dags för en renässans för ägg- och ansjovismackan?

ICA-förlaget gav ut flera böcker med snarlika rutiga omslag. Roliga att samla på och lätta att hitta på loppis.

Indisponerad inspektör

Delar av helgen har jag ägnat åt Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Inte så mycket att säga om det kanske. Nesser är sig lik: samma lite kvasifilosofiska anslag, samma lätt humoristiska stil, litet grann påminnande om 50-talets pojkdeckare av Sivar Ahlrud-typ faktiskt. Stilen då, inte filosofin bevars. Jag klagar inte, boken är klart läsvärd och ganska perfekt att förtära när man känner sig lite julbordsstinn och glöggfryntlig. Det som gör den värd att omnämnas i denna blogg är att den ansluter sig till en av deckarkonstens mer aparta subgenrer. Låt oss kalla den "sick-bead sleuths", "kommissarier under konvalescens" eller varför inte "indisponerade inspektörer". Det är nämligen så att Barbarotti får sitt uppdrag när han ligger på sjukhus med en bruten fot. Visserligen får han snart åka hem (det är ju i alla fall modern sjukvård vi talar om) och är snart tillbaka på jobbet om än klart förhindrad att utföra nödvändigt fotarbete.
Annat var det förr. Såväl Josephine Teys hjälte Alan Grant (brutet ben) i The Daughter of Time som Colin Dexters Morse (blödande magsår) i The Wench is Dead får ligga kvar på sjukhuset och lösa gåtan i lugn och ro från sjukbädden. Jag kommer på stående fot inte på några mer exempel - någon som kan bidra?

Christmas with Dino

Glöm Phil Spectors hysteriska julplatta. Endast med Dean Martin infinner sig den lätt salongsberusade julfriden. Välj mellan A Winter Romance från 1959 ...
















eller The Dean Martin Christmas Album från 1966.

















Lyssna på Dino i A Marshmallow World nedan.

Läsning i jul?

Bilden hämtad från nya favoritsajten librarything.com

Man and Boy - Soundtracks, del 8

Man and Boy är något så originellt som en western med myskoftan Bill Cosby i huvudrollen. Cosby spelar Caleb Rivers, en veteran från inbördeskrigets dagar som mot sina intentioner tvingas att söka efter en stulen häst tillsammans med sonen. På vägen möts de av fördomar och allsköns andra besvär. Visst låter det upplyftande? Upplyftande är också (eller däremot) soundtracket - skrivet och arrangerat av ingen mindre än jazzveteranen och trombonisten J. J. Johnson, med ”musical supervision” av Quincy Jones. Vad nu detta innebär? Som kompositör av filmmusik är Johnson mest berömd för blaxploitation-klassikern Across 110th St.
Man and Boy är mer mellow, lite tassande funk, ledigt sväng, med inslag av klagande munspel. Basgitarren lär trakteras av favoriten Carol Kaye känd från bland annat Beach Boys Good Vibrations. En jävligt cool platta som jag många gånger passat på av någon anledning. Nedan bjuds på trailer samt huvudtemat Better Days som sjungs med den äran av Bill Withers.

Wasps are bastards

Har nu haft digitalbox genom Com Hem i några månader och därmed fått tillgång till en massa kanaler på TV:n. Så värst mycket sevärt har jag inte hittat men har ändå fastnat för Steve Coogans sitcom Saxondale på BBC Entertainment.
Serien handlar om Tommy Saxondale, f.d. roadie med problem att kontrollera sin ilska. Han ägnar sig nu åt odjursbekämpning i egna firman i Hertfordshire. Vid sidan av Tommy möter vi också Rush-fantasten och tillika flickvännen Magz och naive assistenten Raymond. Lyssna på Tommys och Raymonds filosofiska utläggning om insekter och odjursbekämpning nedan.



Roligast är alla referenser till lite sunkig och ohipp brittisk och ibland amerikansk 70-talsrock. En pint öl snarare än ”hard liquor”, om man säger så. Och då menar jag den typen av ljummen, avslagen och alkoholsvag bitter man envisades med att beställa på engelska pubar första gångerna man var där, för att verka lite initierad och ”one of the locals”.

Titelmelodin är hämtad från holländska Focus och heter House of the King och kan höras i nedanstående tribut.

Måndagsgruppen antecknar

Ni vet hur det är. Plötsligt står man där med en smärre Karl-Birger Blomdahlsamling.