Ja, men det är ju en Skyline Miracle!

En gång kom jag hem från Italien med en bit parmesan, lite prosciutto och en persiljekvarn. Jag har aldrig använt den men den verkade på nå´t sätt förtroendeingivande och nödvändig, där och då. Jag kom att tänka på denna när jag hittade nedanstående nödvändighet på loppis i Huddinge i helgen. Nej det är inte något medeltida tortyrredskap i modern tappning, utan en fullt brukbar och nödvändig screw cap opener av märket Skyline Miracle. Av engelskt fabrikat. Och nu förstår jag inte hur jag någonsin klarat mig utan en sådan.

Gladys Knight & the Pips

På bilsemestern för någon vecka sedan laddade vi CD:n med en av de där gratisskivorna som numer alltid tycks följa med utrikiska musiktidningar och som vanligen mest är till besvär. Just den här var fylld med Motownlåtar och var väl trevlig på det där lite harmlösa sättet som Motownlåtar ofta är. Men så dök plötsligt Didn't You Know (You'd Have to Cry Sometime) med Gladys Knight & the Pips från 1969 upp. Så fruktansvärt bra. Gladys Knight måste ju vara den perfekta soulsångerskan. Påstridig och återhållen, sorgsen och upplyftande - allt på en gång. Låten är skriven av Ashford & Simpson och har en text som onekligen bär ett visst inflytande från Dylans Like a Rolling Stone:

Oh, you used to be so proud
Now your head's a little lower
And you walk a little slower
And you don't talk so loud

Hmm, now, you've gotten wise
Yeah, you know how love can
Build you up one moment
And the next
Cut you down to size
And then you discover
All she told you
Was a bunch of lies

Inte direkt Please Mr Postman eller Baby Love. Youtube-klippet saknar tyvärr rörliga bilder men var det med bäst ljud jag kunde hitta.

The Music Man - Soundtracks, del 4

Det vore ju konstigt om man i den pågående uppräkningen av filmusikskivor skulle utesluta en av de absolut vanligaste kategorierna i loppisbacken: musicalsoundtracket. Älskad av få men av dessa älskad desto mer! Jag väljer emellertid inte någon av de mer vanligen förekommande, utan Meredith Willsons The Music Man (filmen är från 1962). Det ska sägas med en gång att detta inte är undantaget som omvänder skeptikern. Tvärtom finns här mycket av det klämkäcka och bottenlöst sentimentala som stöter bort många. Men ändå gillar jag The Music Man. Jag vet inte riktigt varför men så är det ialla fall. Kanske är det för att själva handlingen är rätt skruvad. Bedragaren Harold Hill är en skrupelfri affärsman som åker från stad till stad och låtsas vara en musikdirektör med avsikt att hjälpa städerna skapa en fantastisk ungdomsorkester. Han samlar in pengar avsedda för uniformer och instrument, men ungdomarna får inget i utbyte innan han far vidare. När han kommer till River City blir han emellertid kär i stadens bibliotekarie och börjar få moraliska betänkligheter.
Historien utspelas på 1910-talet och musiken ger också stundtals samma lite ålderdomliga intryck som också finns hos t.ex. Randy Newman (jag lovar härmed att ta upp hans musik till filmen Ragtime snart.) Herregud, här finns till och med en livs levande barbershopkvartett!
Exemplet nedan är kanske inte så typiskt men visar ändå på Willsons originalitet. Det är alldeles i början av filmen och inslaget med männen på tåget fungerar som ett slags recitativ ur en opera eller en kör i ett antikt drama, som snabbt ger oss förutsättningarna för historien på ett rytmiskt och tungvrickande maner. Jag slänger också in slagdängan Seventysix Trombones som bonus - försök att få den ur huvudet får ni se.

Skyltar - höstsemester i Värmland/Dalarna

I tur ordning: Karlstad, Ekshärad, Malung, Vansbro, Vansbro igen samt interiör från Ferneborgs Radio Service, Vansbro.

Som man är klädd...

Att bygga bo heter en liten bok som delades ut i lysningspresent till hugade intressenter alldeles gratis. Finansieringen skedde med hjälp av ett antal företag och ungefär halva boken består också av reklam för blomsterhandlare, ekiperingar, fotoateljéer, järnaffärer, barnvagnsexperter o.s.v. Den mer redaktionella delen av boken går igenom viktiga ting inför- under- och efter bröllopet, rörande saker som juridik, etikett, bostad, familj, heminredning m.m. Bland skribenterna finns namn som Cello, Lena Larsson och den i sammanhanget något opålitlige Sten Broman. Mycket finns säkert att säga om dessa texter om man studerar dem närmare men jag har fastnat för Bromans bidrag som är ett av de få som riktar sig enbart till mannen. Som man är klädd … är ett slags försvar för omåttligheten (med stil!) och ett illa dolt angrepp på den konformistiska konfektionsindustri som ju bland andra gjort boken möjlig och därtill sannolikt betalt Bromans gage!
Broman utgår från Beau Brummells sats ”att vara välklädd är att inte väcka uppmärksamhet” som han menar feltolkats så, att en gentleman skulle behöva klä sig så färglöst, trist och opersonligt som möjligt. Det heter vidare (observera att detta bör läsas högt med Lundensisk dialekt):
”Vi ser resultatet av en sådan uttolkning: nästan alla herrar är klädda som ljusskygga råttor. Somliga är så djärva att de vågar axla en mörkbrun kostym. Men då ska den va så trist smutsbrun som möjligt. Annars är det fara värt ”att den väcker uppmärksamhet” bland de råttfärgade grådaskingarna, som är i majoritet”.
Därefter följer en metodisk genomgång av nödvändiga plagg som samtidigt ger oss en inblick i den Bromanska garderoben: Frack, Smoking, Bonjour, Jackett, Citydress samt Kavajkostym. Här kunde citeras många godbitar men jag tänkte nöja med det något ampra sätt på vilket Citydressen avfärdas:
”Citydressen är ett småborgerligt surrogat för bonjouren eller jacketten. Den saknar elegans men är oftast välmenande.”
Jag vet inte när Broman skrev sin text men när denna bok trycktes (1963) måste den ha tett sig svårt anakronistisk. Om den nu är att ta på fullt allvar. Det är inte alldeles givet när det gäller Broman. Det är hursomhelst svårt att se den nytta ett ungt par från säg … Upplands Väsby eller Virserum kunde ha av Bromans och en del andra texter i denna bok.
Det fina omslaget till boken är för övrigt av Sven X-et Erixson och lär finnas i original i protestantiska kyrkan i Florens. Varför står det aldrig något om detta i reseguiderna?

Giulietta Degli Spiriti - Soundtracks, del 3

Jaha, redan i mitt tredje filmmusikexempel bryter jag skändligen mot mina egna regler, ety detta fonogram kostade mig betydligt mer än stipulerade en eller två tior. Men jag kan bara inte låta bli att skriva om denna drömska musik av Nino Rota. Det finns ett lite svårgripbart vemod här: man ser framför sig nå´n turistort som håller på att stänga för säsongen. Försäljare packar ihop marknadsstånden och det börjar dra kyliga vindar längs promenaden. Rotas musik är minerad med ett slags lättjefullhet, sorg- och sysslolöshet, men samtidigt med en känsla av att så här kommer det inte att fortsätta, att det liksom är början till slutet. Musikaliskt finns inslag av cirkusmusik, kontinental schlager, rock & roll och cocktailjazz. Jag älskar den här blandningen av högt och lågt - det här är en form av förhöjd skräpmusik! Det ledande instrumentet på plattan är något som heter Cordovox, som jag tror är ett slags elektrifierat dragspel eller möjligen elorgel. Ett riktigt skitinstrument som bara ytterligare förhöjer stämningen. Lyssna på exemplet nedan.
Rota är idag kanske mest känd för temat till Gudfadern. Men det är i musiken till Fellinis filmer han når sina största höjder, tycker jag.